Var dag möts vi av uttalanden om en främmande invasion från himlen, ett angrepp som styrs av människan. Vanligtvis rör det sig om ett skrämmande klimat, som sägs ta fart med stor hastighet. Men varje dag varnas det även om så kallade invasiva djur- och växtarter. Dessa ”invaderande” arter måste utrotas och sedan ska försvunna inplanteras till skyhöga kostnader. Politiker och medier går i spinn. Svenska folket som ska betala kalaset duckar skrämt. Ty ingen vet vad som är sant eller osant. Allra minst de forskare som agerar viktigpettrar i skrämselaktionens tät.
Det är fråga om en gigantisk rörelse, mätt i de penningresurser som satsas och antalet människor som rycker ut för att avlönat vidarebefordra budskapet om kris, kris och åter kris. En så omfattande och kostnadskrävande förändringsrörelse måste enligt min mening baseras på synnerligen starka vetenskapliga skäl om att miljön är ställd under ett allvarligt akut hot.
Jag förnekar inte att det kan vara så. Möjligtvis är det även troligt att utsläpp av växthusgaser har en negativ sida i form av ett sorts lock för värmeutstrålning ut i atmosfären (med påföljande värmestegring därunder). Men problemet är att orsakssambanden är omstridda och framför allt att kvantifieringen av den eventuella hotbilden är svår att mäta, så att ett tidsscenario blir ytterst komplicerat att fastställa. Ändå fortsätter dagligen nästan Sveriges alla medier i oavbruten takt denna skrämselkampanj. Stockholms två stora dagstidningar och det tvångsfinansierade SR/SVT är värst.
Det är verkligen något riktigt osunt med detta. Om orsaksförloppen är svårfångade borde diskussionen tonas ned till en öppen och försiktig diskussion för och mot. Men detta sker som sagt inte. Bara ena sidan – de klimathetsande – får utrymme i svenska medier.
Förmodligen tror de politiker, journalister och vetenskapare som står bakom hetskampanjen på sitt budskap. Det förvånande är att de ändå inte bekvämar sig till en öppen debatt, utan enbart talar om det scenario som den egna gruppen av forskare presenterar. Den andra sidan ges som sagt inte minsta utrymme i landets större medier för sitt kritiska budskap.
Enligt min mening kan det inte röra sig enbart om en stark övertygelse om den egna sidans vetenskapliga prognoser. Det rör sig nämligen om en närmast religiös tro på ett enda krisande scenario, som dessutom påstås ligga nära i tiden. Detta påminner om det budskap som många sekter under årtusenden fram till idag spridit om jordens nära förestående undergång.
Därför måste det enligt min mening finnas en bakomliggande politisk agenda hos de globala samhällseliter som står bakom klimathetsen. Det rör sig nu inte om någon konspirationsteori från min sida, ty de grupper som driver hetskampanjen har flera klimatoberoende skäl för att satsa på ensidighetens budskap.
En intressant grupp rör vetenskapens folk bakom klimathysterin. Flertalet av dessa sysslar inte med klimatforskning, utan med olika typer av forskning rörande djur, växter och den yttre i allmänhet miljön. Även om de inte vet ett dyft om 20-åriga skeenden i atmosfären så förenas de av en vilja att få forskningspengar till sina egna projekt – och mycket stora anslag erövras varje år – samt en önskan att värna den gamla miljö de vuxit upp med under sin ungdom.
En annan månghövdad grupp består att högskoleutbildade biologer, geografer och andra naturvetare, som har ett stort gemensamt intresse av få jobb på olika myndigheter eller företag. De vill framför allt försörja sig inom det expanderande offentliga – och privata – systemet för naturvård. Att jobba för återskapandet av den svenska Sörgården av år 1900 blir på så vis en naturlig ambition för karriäristerna inom klimatkramarnas stora byråkrati.
Den mest intressanta gruppen omfattar politiker och medieanställda, två kretsar av personer som lever i en allt tydligare symbios i nutiden. Man kan tycka att politiker och journalister borde hylla det öppna samtalets agenda. Trots detta finns tyvärr starka ekonomiska incitament för hyllande av den akuta klimatkrisens tema. Den politiska klassen samlas därför kring krisens plattform för omval, varvid skrämsel utnyttjas som en simpel bas för omval till riksdag eller kommunal församling. Alltmer vänsterinriktade – och av staten bidragsberoende – medieanställda har även de starka skäl för att haka på den politiska elitens skrämselagenda.
Dessutom har den politiska klassen byggt ett tätt nätverk tillsammans med FN, EU och en rad andra internationella organisationer. Mellan dem alla rör det sig om ett intensivt givande och tagande. Gigantiska belopp växlar händer på bekostnad av jordklotets myller av skattebetalare. En skräckkampanj passar väl in i en bild av global maktkontroll över rika och fattiga länder.
Tillsammans har alla dessa grupper stark anledning att verka för en storskalig ideologisk bearbetning av Jordens miljontals medborgare. Det är denna breda rörelse som avspeglas i tusentals dagliga mediala berättelser r om kriser än här och än där. Väderhändelser förstoras tusentals gånger till undergångskriser. Massor av stats- och kommunanställda rapporterar dessutom dagligen om djur- och växtarter som påstås vara invasiva eller utdöende, trots att biologiska släkten i alla tider förflyttat sig runt jordklotet och ibland lyckats konkurrera ut andra.
Att denna gigantiska propagandaapparat kostar hiskeliga penningbelopp är fullt klart. Men nu talar jag inte främst om pengar utan om en kolossal propagandakampanj med tydligt inslag av desinformation. Detta sker trots att det ännu inte är klarlagt vilka risker som finns och vilken eventuell tidsram olyckorna omfattar. På en svensk nivå är det du och jag som via skattsedel betalar denna stora dramatiska teaterföreställning. Om det visar sig att krisens ord är falska – helt eller delvis – rör det som händer ett av världshistoriens hittills största bedrägeriskandaler.
Men om denna hjärntvätt rapporterar förstås inte svenska medier.
Torsten Sandström
