Bara att jag ställer frågan om kynnen är ett brott mot svenska tabun. Alla människor är enligt den svenska officiella opinionsbildningen lika. Kön existerar inte, alla individer är lika goda och agerar i grunden lika. Punkt slut.
Men dessa signaler från den svenska eliten struntar jag förstås i. För mig råder det ingen tvekan om att människor från olika nationer har delvis olika kynnen. Att svenskar, danskar, finnar och norrmän har vissa mentala särdrag tar jag för givet. Det rör sig enligt min mening inte enbart om socialt inlärda beteenden, utan förmodligen även om närmast genetiskt nedärvda lynnen, tror jag.
Jag påminns om detta då jag hörde talas om den finska staden Puolanka, en utflyttningsbygd i norr, som vid kommungränsen har en välkomstskylt lydande:
”Nästa: Puolanka – ännu hinner du vända om”
Här ser vi ett prov på en offentlig realism och ironi som vi sällan skulle möta i storvulenhetens Sverige. I vårt land odlas ännu ambitionen om en svensk stormakt, om nu inte längre på slagfältet, så i vart fall vad det gäller att slösa bort skattemedel i u-landsbistånd (c:a dubbelt upp per svensk jämfört med tyskar och fransoser).
Till denna storsvenskhet hör en bristande lyhördhet för de nordiska grannarnas syn på moder Sveas söner och döttrar. Grannländerna skrattar flitigt åt oss och vår offentlighets strävan att försöka agera Best in show.
Jag tror förklaringen till dagens svenska mentalitet sammanhänger med historien från stormaktstiden fram till dagens genompolitierade samhälle. I historisk tid sminkades verklighetens agrara fattigsverige över genom yttre prål. Tal om segrar i krig har förbytts i tomt prat om ett starkt försvar. I modern tid har förvisso industrin skördat stora framgångar som gett utrymme för en skön välfärd. Detta inte främst pga av statsmakten utan av enskildas affärsdriv. Men i nutid är det inte så mycket att skryta över. Och det är just frånvaron av excellens på något plan som skapat ett politiskt behov att fortsätta på storsvenskhetens falska linje. Ty det rör sig om S-partiets politiska ambitioner om ”den starka svenska staten”. Svenska politiker vill hålla kvar medborgarna i en historisk berusning om nationen som grundat såväl Atlantis som Troja.
Någon invänder att det är ju fånigt. Javisst är det så. Men populism – nu av vänsterslag – fungerar ofta på ett naivt och löjligt vis. Tänk bara på hur högervarianten Mussolini som orerade och kråmade sig om Italiens storhet. Det gick som bekant inte så bra. När verkligheten skiljer sig alltför tydligt från fantasibilden burkar det gå illa.
I moderaternas idéprogram ”Frihet och ansvar”, från 2020, avlivas klokt nog S-partiets vision om den starka staten. I stället pläderas för en begränsad stat som är effektiv och lagstyrd. Själva idén om ett mindre utrymme för politik och mer plats för fria val är verkligen något som Sverige behöver. Alltså en mer kritisk syn på det svenska samhällsbygget.
Min slutsats är att Sverige tyvärr har mer att lära av grannarna än tvärtom. Därför är det pinsamt att se hur S-partiet agerat exv i frågan om strategin mot corona. Våra grannar har visat klokskap och försiktighet. S-partiets stat har valt att lita på sin förväxta byråkrati, som de själva i stor utsträckning satt på plats. Därför har inte ens regeringskansliets krissamordnare dragit i nödbromsen förrän det varit för sent. Alltså något liknande som skedde under den sk Tsunamikatastrofen. Skillnaden är att ansvaret för överdödligheten i covid-19 kommer regeringen Löfven för evigt att bära ett tungt ansvar.
Vågar man hoppas på att M-partiet i regeringsställning kommer att välja linjen från idéprogrammet? Det är tveksamt. Jag tänker med oro på Reinfeldts tal om M-partiet som statsbärande. Men jag vill ändå tro att det finns goda krafter inom M som vill – och framför allt vågar – satsa på en ny och mindre uppblåst syn på vår lilla stat uppe i norr. Det gäller att ta rygg på danskar och finnar. Kan man dessutom tillsammans med dem och några nationer på kontinenten ta strid mot EU:s federalism kanske det kan finnas skäl för en svensk nationell stolthet.
Torsten Sandström