Det pågår just nu en hätsk diskussion i feministiska kretsar om Linda Skugges recension av Kristina Sandbergs senaste bok. Den handlar om författarens egen cancer.
Det tycks som om en del kulturintresserade (?) kvinnor upprörs av att Skugge inte visar tillräcklig respekt för författarens svåra problem. Måste en recensent vara respektfull undrar jag? Jag trodde motsatsen gäller.
Möjligtvis upprörs några över Skugges språkliga stil i sammanhanget. Det har jag enklare att förstå. Det är en stil som kanske går hem i den smaklösa kvällspress som Expressen tillhör. Skugges språk håller verkligen en ovanligt låg nivå. En tömd papperskorg av lösryckta ord. Alltså långa meningar som är fullproppade med osorterade tankar av det mest skilda slag samt rader av modeuttryck. Skugge hånar författaren i tarvliga ordalag. Fram träder en bild av en kritiker som är mer intresserad av sin egen roll än att försöka berätta om vad boken egentligen innehåller och vilka för- resp nackdelar den har. Recensenten vill helt enkelt skapa publicitet kring sig själv. Och hon har tyvärr fått som hon vill.
Nu kan man säga att egofixering är ett återkommande fenomen i kvällspressens svall av vulgariteter. Även dagstidningarna har hakat på i genren självhävdelse. I medierna tävlar skribenter om att provocera fram uppmärksamhet omkring sig själva.
Bland svallet av ord från Skugges dator framträder dock kritiska notiser som gör att jag tenderar att ge henne rätt i att författarens bok inte är läsvärd. Att skriva om sin egen sjukdom och de relationsproblem som sammanhänger med den är inte särskilt originellt i en tid och ett nation där 30.000 kvinnor och 35.000 män årligen drabbas, av vilka drygt 70 % överlever åkomman under minst tio års tid. Problematiken är med andra ord väl känd.
Därför är det överraskande hur många kvinnor som i böckernas värld ”kommer ut” som cancerdrabbade. Detta trots att svenska män lider mer av cancer statistiskt sett och dessutom har en medellivslängd (drygt 80 år) som nästan med 4 år understiger kvinnornas. Vad säger detta? Kanske att män tar sin kamp med mer realistiskt jämnmod? Kanske att landets lilla klick av feminister fått ett oproportionerligt grepp över det politiska samtalet? I Sverige härskar som bekant statsfeminismen…
Torsten Sandström
