Häromdagen hörde jag på radion en nyhet som jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta över. Det blir tyvärr alltoftare så i dagens Sverige. Radion meddelade nämligen att en statlig myndighet på en skånsk badstrand satt upp skyltar som förbjöd folk att plocka bort skräp från stranden. Du läste rätt. Myndigheten hade nämligen beställt forskning om frekvensen nedskräpning på svenska stränder. Nu hade det visat visat sig att badgäster – som man kan förvänta sig – plockar med sig sig eget och ibland andras skräp. Detta ”ofog” medförde att forskningsresultatens korrekthet blev snedvridet enligt myndighetens åsikt. Detta måste givetvis myndigheten rätta till. Och därför sattes skyltar upp på stranden med förbud att plocka skräp.
Vad lär man sig av detta? Mycket – enligt min mening. Först att statens byråkrater är undersysselsatta, men ändå växer i antal varje år på grund av Parkinsons lag. Sedan att miljötalibaner är särskilt korkade, som bara kan komma på idén med att bedriva skräpforskning på detta vis. En tredje viktig lärdom rör att forskning ofta bedrivs på områden där vetenskapliga slutsatser över huvud taget inte kan slås fast på grund av notoriskt osäkra data.
Det finns i vårt land alltså ingen begränsning av det offentliga Sveriges behov av att expandera och finna nya uppgifter. Stat och kommun måste sköta allt så att medborgarna till och med förbjuds att plocka skräp! Att förbjuda skräpplockning samtidigt som avfall tornar upp sig runtom i stad och natur är förstås rena hånet. Radions besked lät som ett meddelande från Grönköpings veckoblad. Behövs det verkligen insamlande av data om nedskräpning? Saken gäller enligt mening att snabbast möjligt se till att plocka upp smörjan! Men sånt sysslar förstås inte förnäma byråkrater och forskare med.
Torsten Sandström
