Stålbolaget SSAB har staten – via LKAB – som majoritetsägare. Näst största ägaren, Industrivärden med Fredrik Lundberg som ordförande, meddelar idag att man sålt samtliga aktier i SSAB. Det är oklart vad orsaken är. Men man kan med viss säkerhet gissa att det rör sig om osäkerhet rörande stålbolagets framtida lönsamhet. Därför nu det viktiga: vad är det som är på gång i SSAB, där staten har fingrarna djupt med i spelet? Jo, SSAB planerar att under de närmaste decennierna investera 400 miljarder i produktion av fossilfritt stål via vätgas. Framgången med detta projekt är osäker såväl tekniskt som finansiellt. Det lär dessutom kräva stora tillskott av elektricitet, som håller på att bli en svensk bristvara.
Vi ser alltså hur ett av staten dominerat företag planerar en gigantisk spekulation i ny teknik. Som vän av ett marknadsstyrt privat näringsliv måste jag reagera mot investeringen ifråga. Vi ser ännu et exempel på en utveckling mot svensk planekonomi. Och bakom projektet finns en form av fundamentalism, nämligen miljötalibanernas hets om klimatets nära förestående kollaps.
Förvisso kan en stat ta risker förutsatt att riskkalkylen inte är alltför osäker. Men i detta fall rör det sig om ett belopp som nästan omfattar en halv svensk statsbudget totalt sett (som planen ser ut än så länge!). Dessutom är tekniken ny och osäker. Även avkastningen måste bedömas som oviss. Detta antyds genom att Indutrivärden säljer av alla sina aktier i SSAB, låt vara att ett investmentbolag bör ha en mer försiktigt profil i sina satsningar.
På senare år har statens företagsprojekt minsann inte varit framgångssagor, något som Telia och Vattenfall verkligen visat med dystra besked. Att förädla svensk järnmalm kan tyckas lockande ekonomiskt sett. Men att blanda in CO2 i kalkylen förefaller vara hög risk. Att staten leker med dina och mina pengar blir därför ytterligare ett exempel på en farlig svensk politisk utveckling. Det påminner om Stalins planer på att vända vattenflödets riktning i några sovjetiska floder.
Svenska staten har alltför många överhängande politiska problem för att satsa storskaligt på osäker företagsamhet. Det liknar en verklighetsflykt, för att slippa ta ansvar för kriser i exv boende, skola, invandring, kriminalitet, vårdtillgänglighet och försvar. Det vi ser är alltså ännu ett exempel på felfärdssamhället i aktion.
Torsten Sandström
