I partiledaredebatten häromdagen var Ebba Busch som vanligt skickligast debattör, enligt min mening. Med gott humör och skärpa angrep hon Löfvens kvotering, förlåt, Regering. I ett kort anförande pekade hon på att den officiella svenska kriminalpolitiken främst gick ut på att finna ”ursäkter” för att slippa ge brottslingar nödvändiga straff.
Busch har helt rätt och pekar på ett stort svenskt straffrättsligt misstag. Den svenska Brottsbalken har proppats full med lagregler som i sammandrag går ut på att minsta kännbara påföljd ska utmätas och detta särskilt vad gäller unga kriminella. Sådan är faktiskt det juridiska system som svenska domare måste tillämpa. Det är alltså inte domstolarna som är undfallande. Lagen ger helt enkelt order om att milda påföljder – om ens något straff värt namnet – måste dömas ut. Följden har blivit att landets kriminella fått veta att samhället gärna ursäktar deras brottsliga framfart.
Det är inte så att jag vill se blod. Men jag menar att ett snabbt stegrat progressivt val av påföljder måste vara idealet. Idag berättar landets medier om personer som begått tjogtals med brott, men som ändå, då de tas av polisen, snabbt sätts på fri fot. Detta förklaras av andra regler i Brottsbalken, som talar om att anhållande (för att inte tala om häktning) först kan ske om det aktuella brottet har ett visst högre straffvärde (alltså föreskriver en tuffare påföljd). Att brottslingar som tagits på bar gärning släpps är ännu ett exempel på de systematiska ursäkter som svensk lag föreskriver.
Detsamma gäller alla de så kallade påföljder som svensk rätt anvisar, särkilt för unga kriminella. Jag är som sagt inte för hårda tag vid första resan på brottets väg. Men för den andra för att inte tal om den tredje osv. Unga svenska kriminella behandlas alltför länge med silkesvantar. Och när påföljd väl aktualiseras blir den mild, kanske bara samhällstjänst 100 timmar för en våldtäkt. Unga med många, många allvarliga brott på sitt samvete hamnar sent omsider på ett behandlingshem, som är enkelt att fly från och öppet för knarkleveranser och annat fuffens. Signalen är klar: den svenska staten ber om ursäkt för att över huvud taget ingripa.
Förklaringen är att vänsterns politiker format lagregler som landets vänsterkriminologer gillar. Alltså en straffrättslig härdsmälta. Farsen utspelas vid tusenstals rättegångar årligen landet runt. Unga män som är skyldiga för grova brott flinar åt brottsoffret då de lämnar rättegången för 100 dagars arbete på en kyrkogård. Målsäganden undrar vem som egentligen vunnit processen. Domarna rycker på axlarna.
Jag är övertygad om att landets kriminalitet skulle minska betydligt ifall Brottsbalken reformeras så att domstolarna instrueras att stegvis – efter andra resan – snabbt trappa upp påföljderna. Snabbt skulle återfallsförbrytare hindras från brott, i vart fall under tiden de är inlåsta i fängelser. Viktigt är också att polisen måste kunna hålla kvar och för vidare utredning under några timmar ha rätt att låsa in en brottsling som tagits på bar gärning. Staten måste visa muskler. Inte be brottslingar om ursäkt.
Torsten Sandström
