Den något suddiga bilden presenterar FN:s Agenda 2030. Det rör sig om 17 välmenande pekpinnar till alla världens folk. En veritabel stapel av drömmar för framtiden. Det är svårt att säga emot den sammanfattande tesen om att allt ska bli bättre. Det rör sig alltså om definitionen av ”hållbar utveckling”.
Som hedning tycker jag självfallet att målen är bättre än Bibelns ord med sina kanske 2500 år på nacken (om Gamla testamentet inräknas). Och som mycket allmän plan för politiska visioner kan de 17 målen kanske fungera.
Men knappast för klokt politiskt beslutsfattande. Där kommer det ena målet snart att ställas mot det andra. Och någon stor 18:de ruta för ”kompromisser” finns inte med i bilden. Därför stannar Agenda 2030 kvar på bönemötets nivå. De redan frälsta kan känna sig trygga att FN håller jordklotet i sin hand. Såå sköönt!
Men FN saknar grepp. Krigen rasar. Förtryckarregimer härskar (inte sällan med pengar från FN och SIDA). Arbetslöshet, sjukdomar, dålig utbildning, kvinnoförtryck grasserar. FN härjas av korruption, matmissbruk och inte minst byråkrati. Allt detta sker inom ramen för en agenda som bara har tio kvar till sitt mål. Att föra ett samtal om hållbarhet med så många ambitioner och motstående intressen förefaller omöjligt. Frånsett just agendans funktionen som helig urkund för ett globalt frälsningsprojekt.
Så välkommen till bönemötet! Det utspelas på skånska slätten i den lilla staden Lund. I början av mars meddelar nämligen Lunds universitet sina forskare följande:
Universitetet avsätter upp till 100 miljoner kronor till en utlysning av universitetsgemensamma medel till forskningsprogram för excellens vid Lunds universitet, med fokus på Agenda 2030 och hållbar utveckling. (min kursivering)
Min undran är hur i hela världen objektiva beslut om fördelning av forskningspengar ska kunna fattas på grund av ett dragspelsliknande måldokument som Agenda 2020? Vad som helst kan ju komma att rymmas inom raden med 17 kolliderande intressen. Begreppet ”hållbarhet” kan helt enkelt inte läggas till grund för ett saklig beslutsfattande.
Jag menar att en gammal och fin vetenskaplig inrättning som den i Lund måste inse detta. Men ändå vevar man på, stöttad av prussiluskor på alla nivåer från Stockholm till styrelsen i Lund. Det vi ser är en del i det större projekt som pågår i Sverige rörande politisk styrning av forskning och utbildning. Problemet syns i alltså även i debatten om S-regeringens vilja att i lag skriva en värdegrund för landets högre utbildning. Det som sker är ruggigt.
Beslut om forskning och högre utbildning ska fattas på objektiva grunder och under fri konkurrens. Detta är gamla och goda mål. De räcker! Det vi nu ser rörande hållbarhetsköret och värdegrundspredikan går i motsatt riktning. Det är en politisk styrning som naiva politiker ställer sig bakom. Och som vetenskapens dragspelare i Lund tagit sig an.
Ett bönemöte i ett tält någonstans i Småland kan kanske vara ett tilltalande sommarminne. Men en frälsningsrörelse på en stor och väl renommerad akademisk inrättning är något allvarligt oroande.
Torsten Sandström
