Svensk planekonomi? Var lugn! Vi är inte där. Men färdriktningen förskräcker. Det finns nämligen ett mönster som pekar på en ökad central planering av Sveriges ekonomi. Inte bara i coronatider. Låt mig förklara.
Utgångspunkten är S-partiets mångåriga inriktning mot att politiker, intresseorganisationer och myndigheter ska styra landet. Det rör sig om det statskollektiva (korporativa) komplex som S byggt från begynnelsen, men som sedan Palmes tid fått kraftigt ökad omfattning. S har redan en fast hand över lönebildningen, hyrorna och energipolitiken i landet. På dessa punkter rör det sig alltså om en påtaglig planering och styrning i offentlig regi. Marknadsmekanismerna tynar, något som syns tydligast avseende hyror och energi. Där har följaktligen problemet blivit störst. Man kan faktiskt tala om att krislägen vuxit fram.
En andra färdlinje mot planekonomi rör en ofantlig svensk byråkratisk tillväxt under se senaste 50 åren. Nästan varje medborgares livssfär ligger under myndigheters inflytande – ofta flera myndigheter rörande näraliggande frågor. Vad värre är att sektorer med stor betydelse för marknaderna alltmer påverkas av byråkratierna. Skräckområdena är än en gång bostäder och energi. Men även finanssektorn står under tunga myndigheters hand, såsom exv Riksbanken, Skatteverket och Finansinspektionen. Vidare är universitetens frihet under starkt tryck från offentlig institutioner, som önskar styra forskning och utveckling. Innebörden är att politiskt korrekta uppgifter prioriteras inom forskning och undervisning. Exempel är genusteori samt en dogmatisk och oklar hållbarhetspolitik, som i statlig regi ska forma unga människor sätt att tänka. Alltså politisk inlåsning i stället för frihet och tankekonkurrens.
En tredje färdlinje syns i en tilltagande politisk strävan att svärta ned marknadsekonomins krafter. Motorn är en stark svensk vänster med S i spetsen, som skriar om att vinstutdelning inom skola och vård innebär en stöld av offentliga medel. Man vill inte tala om att privat upphandling i princip innebär ökad effektivitet och lägre samhällskostnader jämfört med drift i myndighetsregi. Där slösas det normalt med personal och pengar. Planekonomins skadeverkningar syns tydligast inom den offentliga svenska vårdsektorn. Drift i Capio AB:s S:t Görans regi är omkring 20% mer kostnadseffektivt per vårdinsats än sjukhusen Karolinska och Danderyd. Landstingen/regionernas stora byråkratier kostar nämligen nationens skattebetalare dyrt och de vårdbehövande tvingas vänta pga att pengar används på administratörer i stället för vårdpersonal. Vi ser där i blixtbelysning den svenska planekonomins elände.
En sista färdlinje är kanske mest hotfull. Det rör sig om EU:s tilltagande överstatliga inflytande. Vi har nyss sett ett helt nytt och vittgående federalt grepp från unionens sida i form av en storskalig och långsiktig upplåning, som medför att bidragspengar ska fördelas till svaga länkar inom medlemskretsen. Till den oroande planeringsbild som EU visar upp tillhör en dogmatiska satsning som ska ske på den synnerligen oklara dogmen om ”hållbarhet”. Mycket tyder på att beslut kommer att tas på lösa grunder, innebärande stora ingrepp i energi- och finansmarknaderna. Planerarna tolkning av ordet ”hållbar” kommer att medföra rena kineseriet. Marknadernas krafter kommer med stor sannolikhet att tyglas via stora lagpaket från EU. Unionens supertunga och extremt tekniska (trassliga) lagregering hotar dessutom att kväva kreativa försök på företagsnivå till nyskapande och frihetstänk.
Som sagt, vi befinner oss inte ännu i en planekonomi. Men Sverige är på klar väg in i ett ekonomiskt moras där politiken har högsta rang. Individer och företags strävan efter öppenhet och fria beslut möts ständigt av moralkakor och politiskt korrekta lösningar. Det är klart att nationens makthavare har glömt allt som Adam Smith och Friedrich Hayek skrivit om betydelsen av frihet och initiativkraft. I stället vinner Karl Marx alltmer terräng genom sin nutida apostel Thomas Piketty och andra politiska ekonomer. Det är ödets ironi att en man från Frankrike – en av EU:s problemnationer ekonomiskt sett – tillåts inspirera den framväxande planekonomin i Europa. Lika ödesmättat är det att LO:s tankesmedja Katalys i år ger ut boken ”Klass i Sverige. Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet.” Färdriktningen tycks klar: mer central politisk planering och mindre frihet för medborgarna och marknaderna.
Torsten Sandström
