Kanske är det obekant att du lider av BDD? Vi drabbas nog av det lite var och en. Men för mig var sjukdomen faktiskt obekant. Fram till häromdagen då SvD helt okritiskt presenterade den nya folksjukdomen, BDD. Diagnosen lyder: Body Dysmorfic Disorder, som ungefär innebär en upplevd eller inbillad fulhet, alternativt en tvångsmässig fixering vid det egna utseendet.
Okej, jag förstår att den finns synnerligen allvarliga tvångstankar som kan utlösa exv yttringar av förföljelse, bulemi eller andra självskador. Men det är inte detta som BDD tar sikte på (och där finns separat diagnoser). Nu rör det sig om fokusering på frisyr, sminkning , val av kläder och accessoarer eller liknande.
Jag häpnar över SvD-journalistens distanslösa presentation av folksjukdomen BDD. Hon skriver om intervjupersonens val av smink och glasögon. Så länge som människor funnits har många av båda könen funderat över sitt utseende och tänkt såväl positiva som negativa tankar. Ingen har på ett par miljoner år kommit på tanken att en kritisk självsyn av den egna outfiten skulle innebär något sjukligt. Så vad är det som händer i nutidens samhälle?
Det rör sig om individualismens baksida, dvs en onaturlig koncentration på det egna jaget. Jag skriver onaturlig, ty intresse för egot har som sagt alltid funnits, men inte till den grad som det moderna samhället framkallar. Vidare finns en nutida samhällsfunktion att sjukdomsbelägga även tämligen självklara fenomen, som alltid existerat och som kan sägas vara ett vanligt tankemönster hos homo sapiens.
Den framväxande individualismen har sina rötter i det liberala marknadssamhället och innebär i grunden en frigörelse. Men den överdrivna fokuseringen på kroppssjukdomar – även själsliga sådana – är något nytt. Den måste hör och häpna kopplas till en form av kollektivism, som går ut på att samhället måste ta ansvar för individernas liv och hälsa. Kollektivismens krafter söker kontrollera medborgarna för att dämpa deras självständighet och naturliga strävan att själva styra upp livet. Ytterst är syftet att få dem till valurnorna. Det är framför allt vänstern som strävar efter denna smetiga och påträngande kontroll. En form av omyndigförklaring av individen för att få henne att gå i kollektivets takt.
En mer närliggande orsak är psykologiämnets expansion i västerlandet sedan omkring 1950-talet. Idag är intresset som bekant på topp av svenska medier att döma. Massor av psykologer och deras deras medicinska drabanter (psykiatrer) ägnar sina liv åt att omtolka vardagliga beteenden till själsliga åkommor. Och för att höja resultatens legitimitet utfärdas diagnoser i bokstavsform. På så vis kan ett starkt intresse för exv kosmetika, kläder och tillbehör skapa en egen bokstavskombination.
Jag har flera gånger bloggat om detta rörande ADHD och andra liknade lekar med alfabetet. Enligt min mening rör det sig inte om vetenskap, utan faktiskt om en form av skadligt kvacksalveri. Det som förr kloka gummor och marknadsförsäljare utövade sker numera i regi av stat och kommun. Och verksamheten kostar många, många miljoner kronor per år för landets skattebetalare.
Förr ägnade sig föräldrar och omgivning åt att milt eller men handfast kritisera den som lägger ned för mycket intresse på sitt utseende. ”Ta´t lugnt, skärpning eller lägg av – problemen går nog snart över” var vanliga kommentarer. Och i normalfallet fungerade denna tillrättavisning från närstående eller kamrater bra.
Min rädsla är att dagens sjukdomsetiketter i stället kommer att leda in ungdomar i rollen som sjuk. Alltså en resa mot en form av utanförskap. Den stigmatisering är fullständigt onödigt medicinskt sett i de allra flesta fall. Det vill säga rörande vanligt återkommande triviala grubblerier, som i alla tider rättat till sig genom enkla samtal utan behov av samhälle eller tabletter.
Det svenska samhället ställer sig med andra ord bakom detta människofientliga system. Avsikten är ytligt sett välvillig, men som många gånger i vårt samhälle, får den skadliga verkningar. Det vi ser är inget annat än att ett sjukt samhälle förklarar friska människor som sjuka. Det är förstås inte klokt. Men faktiskt sant.
Torsten Sandström
