Häromdagen publicerade DN en fin text av göteborgsforskaren John Lapidus, ekonomisk historiker, om vådan av att kommersialisera psykiska diagnoser, se länken nedan. Han visar med tydlighet hur läkare, läkemedelsföretag och svenska skolor (inte bara friskolor som Lapidus tyvärr skriver) tjänar stora pengar på att utreda unga människors själsliga svårigheter och stämpla dem med etiketten ”ADHD”.
Lapidus debattinlägg är ord och inga visor. vad sägs om följande smocka:
För det första växer den svenska adhd-utredningsindustrin så det knakar. Ett av de största privata företagen i branschen är Modigo, ägt och drivet av Märta Olausson. År 2019 omsatte hon 133 miljoner och gjorde en vinst på 44 miljoner. Det är en vinstmarginal på hisnande 33 procent. Var tredje skattekrona avsedd för adhd-diagnostisering gick rakt ner i Olausons fickor, vilket resulterade i en paradvåning på Östermalm och ett pris som Stockholms främsta entreprenör på en gala i november 2020.
Företag som Modigo och Utredningskompaniet (kritiserat av Ivo för slarviga utredningar och felaktiga adhd-diagnoser) har lönsamma avtal med regionerna, men det finns även en myriad av helprivata utredningsföretag som tar 28 000 kronor och uppåt för en adhd-utredning. Det är som gjort för diagnosinflation.
Som framgått av mina bloggar är jag en vän av privatisering av offentlig öppen- och sjukhusvård. Men det gäller givetvis för uppdragsgivarna att skriva kloka avtal med de privata intressen som är med i spelet. De företag som hyrs in måste självklart KONTROLLERAS. Här är okunskapen och viljan än så länge synnerligen svag i vårt godtroende land. Citatet ovan visar hur det offentliga misslyckas med att hålla profitintresset i schack.
Det offentliga – alltså de olycksaliga svenska landningen (regionerna) – har än gång visat sin döda hand. De har byggt ett finansieringssystem som på ett tydligt vis gynnar ett maskinellt utfärdande av diagnosen ADHD på diffusa själsliga krämpor, som det nu är fråga om. Ett skadat öga eller en utsliten led kräver däremot inga större pappersutredningar, utan vården blir hands on, dvs fram med vårdande personal, apparater, instrument, injektioner och tabletter. Men inom själavården är det rörande ADHD fråga om smash- and- grab från oseriösa företagare utanför det offentliga kontroll. Alltså ingen vårdpersonal, utan bara utredare med färdigskrivna mallar för diagnoser som snabbt kan tryckas ut på en skrivare. Vinnare är hej-och-hå-entreprenörer samt mer indirekt de läkemedelsföretag som tillhandahåller tabletter mot diffusa krämpor.
Förlorare är inte bara skattebetalarna utan framför allt de ungdomar som i kö radas upp för långvarig utdelning av medicin. Följden blir en ibland katastrofal stigmatisering samt ett allvarligt beroende för den unge. Förlorare är också vetenskapen, som brukas av oseriösa forskare för skumraskaffärer. Alltså något av en lek med bokstavskombinationer som inte tycks kunna mätas med med traditionella naturvetenskapliga metoder, utan ger läkarna stort spelrum för spekulativa antaganden om en människas själsliga status. I stället för att föräldrar uppmanas att ömsom peppa och ömsom tygla sina unga killar träder den svenska offentligheten in och strör ut nävar av tabletter. En sådan sådd ger givetvis en dålig skörd. Man kan därför säga att vetenskapen bär ett tungt ansvar genom att öppna dörren för en roulette om diagnoser. Kolla gärna mina tidigare bloggare i ämnet.
Minns någon filmen ”Gökboet” med jack Nicholson? Nu spelas en ny uppsättning i den svenska offentlighetens regi. Allt kan uppenbarligen hända i jökens land.
Torsten Sandström
