I en bra ledare i SvD (2021-01-14) skriver Fredrik Johansson om Löfvens idoga arbete med att polarisera svensk politik, så att splittring uppstår. Löfven gräver en klyfta – en skyttegrav – mot M/KD och SD längst ut till höger. Mot bakgrund av skeendena utanför Kongressen i USA innebär ett onödigt framkallande av motsättningar en lek med elden.
I och för sig är det inte enkelt att avgöra vad som ska ses som onödig polarisering. Det tillhör förstås en öppen debatt att nagelfara motståndarna. Men ändå, från båda sidor av gränsen höger-vänster kastas politiska pajer på motståndarna. Likväl pekar Johansson på ett allvarligt fenomen i svenskt politik, se länken nedan.
Jag påstår att problemet är större än enbart S-partiets val av strategi. Samverkan mellan jökens partier bygger på denna polarisering. Alla partierna – frånsett L – gullar med V-partiet på distans. Samtidigt är de alla sedan länge upptagna med att brännmärka SD som ett fascistiskt parti. I och för sig har SD ett antal företrädare som gärna tala om ras, kritiserar judiska affärsmän (typ Soros) och kramar politiker från Ungern och Polen som driver en politik med odemokratiska inslag. Det räcker för att jag inte vill ge SD min röst. Men de personer inom SD som agerar felaktigt är en minoritet och fenomenet fascism syns inte i partiets sakpolitik. Lika lite som att C-partiet idag driver en raspolitik av det slag Bondeförbundet stod bakom under 1930-talet.
Jag menar att kritik av en motståndares sakpolitik aldrig kan anses onödig på ett vis som riskerar att framkalla polarisering och på sikt odemokratiska våldsamheter. Varje parti måste svara för sina faktiska krav och handlingar. Och motståndaren måste alltid ha rätt att påtala reella sakproblem i partiets politik. Men om ett fiktivt politiskt problem – som att SD står för fascism – ständigt kritiseras är syftet inget annat än just att skapa splittring inom väljarkåren på ett vis som påminner om vad Trump åstadkommit i USA. Men i Sverige är det populister från vänster som söker efter splittring för att gynna sin sak.
För mig är det klart att jökens partier förenats omkring en strategi som avser att hålla SD utanför makt i svensk politik. Annars hade jöken över huvud taget inte träffats för två år sedan. Orsaken är helt klart inte SD:s sakpolitiska agenda, som i stort sett påminner om M-partiets. Kritiken mot SD bottnar i förebråelser mot partiet att driva en brun-svart linje (dessa ord återkommer ofta i retoriken). Förklaringen är SD:s inställning till invandring, där politiken faktiskt liknar det danska S-partiets linje eller M:s nuvarande strategi. I realiteten vill jökens partier bara vinna röster åt det egna lägret via argument som inte håller i sak.
Jöken-partierna har helt enkelt valt polariseringens metod för att stänga ute SD från inflytande över svensk politik. Det sker genom ett ständigt upprepande av att SD är fascistiskt och brunsvart. Men den bild som ideligen målas upp från gökboet är inte densamma som 20% av Sveriges befolkning ser. Och ingen annan än V påstår att SD:s väljarbas består av fascister, judehatare eller antidemokrater. Flertalet av partiets väljare lägger sina röster på SD för att man är missnöjda med vad de vänsterliberala partierna under årtionden åstadkommit i svensk politk. Om man ser på mängden olösta svenska strukturproblem måste deras missnöje förstås.
Löfvens parti bär ett särskilt ansvar för sammansvärjningen mot ”högerns krafter” (som det ofta heter). Ty det rör sig om en komplott, som baserats på svaga argument och egenintresse. Sedan S-partiet passerat sitt väljarmaximum har strategin varit att banka in hos folket hur eländiga ”högerns krafter” är. Förklaringen är inte främst stora åsiktsskillnader eller i grunden olika sakpolitik (även om det finns en skillnad mellan kollektivism och individens frihet). Orsaken är att en intensiv polarisering fungerar som vapen för S att behålla regeringsmakten. Länge som det går. För detta är jöken ett tydligt bevis.
På så vis har nationens vänsterliberala partier planlagt den polarisering som sker i vårt land. Detta har fört in nationen i en ond cirkel. Många väljare från högersidan ogillar de osakliga angreppen från vänsterliberalerna. Deras ogillande får sin röst i bloggar och andra sociala medier. Denna kritik över internet leder i sin tur att vänsterns partier alltmer söker efter lösningar som går ut på att försöka få techjättarna att stoppa det fria ordet över nätet (ytterst talas det om förbudslagstiftning rörande uppgifter på internet). På så vis har en självvald S-strategi mot oppositionen från höger skapat en påtaglig svensk polarisering.
Jag uppfattar utvecklingen som allvarlig. Den är i sig en viktig förklaring till att jag valt att bli bloggare. Det öppna samtalet är som jag ser det enda vägen ut ur den onda cirkeln. Tala sakpolitik och inte hitte-på om motståndarens ambitioner! I vägen för det fria samtalet – liksom en betongkloss – står S-partiet, som kämpar för sin framtida politiska existens. Därför är min prognos dyster. Inget talar för att S väljer öppenhetens och saklighetens väg. Det är nämligen politisk S-makt saken gäller.
Torsten Sandström
