Jag kan inte förstå hur min föräldrars trygga L-parti liksom en zombie vandrar mot politisk undergång. Partiet har släppt sin gamla frisinnade och ofta förnuftiga linje – förvisso med doft av nykterhetssträvan och religiös frälsning. I stället har liberalismens förvandlats till ett principrytteri i politisk korrekthet. Exakt varje PK-problem måste rutas in!
Ett framgångsrikt L-parti – i S-partiets skugga – måste satsa på sakpolitiska lösningar av Sveriges många strukturproblem. Men L-partiet väljer i stället symbolpolitik i Jökens turbulenta bo. Det är ingen slump att partiledaren är en kvinna som invandrat till Sverige. Mer förvånande är att hon inte samtidigt är lesbisk och rörelsehindrad, ty det typiska för L är att först och främst prioritera det korrekta och sedan fundera över förnuftig politik. L-partiet tror sig kunna vinna röster från S genom en radikal demonstrationspolitik där varje minoritet upphöjs till en primär samhällsangelägenhet. Och där globala intressen – inklusive EU – sätts framför nationens behov. Någon kanske tycker det är vackert. Men enligt min kompass rör det sig inte om liberalism, utan om dödsförakt.
Min bild av gamla tiders liberaler visar att de ville frigöra breda skaror av människor, som lever antingen under inflytande av åldriga maktregimer eller under socialismens kollektiva ideal. Alltså en kamp mot två förtryckande dogmer. Nu väljer L-partiet att alliera sig med vänsterns krafter. Och presenterar sig som alla minoriteters kramare. Det kan aldrig leda till en stabil politisk bas i svensk politik. Särskilt inte som C-partiet jobbar hårt för positionen som unga kvinnors bästa vän (varför C mörkar sin maktbas hos nationens manliga lantbrukare).
Det är därför fullständigt logiskt att L-partiets väljarsiffror stadigt sjunker. Påståendet att det beror på att partiets politik inte presenterats tillräckligt tydligt för svenska folket är absurt. Tvärtom har nationens medborgare fuller väl insett att L-partiet för en politik som bär mot undergången. En politik för fåtalet. Sveket mot den samlade borgerligheten går inte heller att tvätta bort.
Idag läser jag att L fått regeringen att gå med på en utredning om förstatligande av skolan. Jag har inget mot detta, men… Det sker efter två år av S-styre och två år kvar till nästa val. Vad värre är, utredningen ska inte mynna ut i förslag till praktiska lösningar av ett förstatligande! Ytterligare en utredning och många förlorade år måste alltså till! Således ännu en symbolpolitik åtgärd från ett L-parti i kris. Och det är S-partiet som åter håller i taktpinnen.
Det vi ser är liberalismens långa färd mot natt. Eller med andra ord en dödskyss från vänsterns andra partier. Min förhoppning är att väljarna slänger ut Jökboets partier vid nästa val.
Torsten Sandström
