Efter att ha levt med coronkris under mer än ett halvårs tid klarnar nu bilden av Sveriges övergripande politiska problem. Regeringen och myndigheternas vacklande hit och dit – och den ständiga skuldbeläggningen av andra – blixtbelyser att S-partiets statsbygge nått vägs ände.
Häromdagen riktar coronkommissionen stenhård kritik mot regeringen rörande passivitet under våren avsende direktiv rörande äldreboenden där dödligheten slagit i taket. Dagen efter upprepas kritiken av kungen i en teveutsändning. Samma dag försvarar Tegnell sin myndighets linje (dom vet som vanligt bäst). Och en dag senare säger hans chef, Carlsson, att myndigheten minsann tagit fram tuffa besked tidigt, men att regeringen inte godtagit dem. Och samma dag – men åtta månader för sent – uppmanas resande i kollektivtrafiken att bära munskydd. Vilken soppa av bristande regeringspolitik och myndighetshybris.
S-partiet har under minst femtio års tid byggt en svensk statsapparat med sig själv i centrum – omgiven av partiets egna kollektiva drabantrörelser. Under S-rörelsen högkvarter har flera tjog av statliga myndigheter organiserats med tusen och åter tusen byråkrater. För varje skeende i en människas liv har stora byråkratier inrättats. Inte nog med att antalet byråkrater är gigantiskt, samordningen mellan myndigheterna lyser i allmänhet med sin frånvaro. Den ena myndigheten rapporterar inte till den andra och deras databanker är knappast effektivt samordnade. Följden blir mångdubbelt arbete, famlande i mörker och framför allt en hiskelig pengarullning utan tillräcklig kontroll.
Under det gångna året har detta elände blottlagts genom den grovt misskötta hanteringen av svensk covidpolitik. Regeringen som styr landet har varit passiv och litat på sina myndigheter (med chefer som partiet ofta pekat ut). Folkhälsomyndigheten har trott sig vara vetenskaplig mästare i virushantering och valt en linje som förvånat Europa och våra grannar, av vilka de senare visat sig vara mycket skickligare att bekämpa virusets verkningar. Frånsett ett fåtal lagliga ordningskrav har regeringen var dag excellerat i ett flöde av oklara rekommendationer för lokal, regional respektive nationella nivå. Och så de eviga undanflykterna och påpekandena som att det är andra som bär ansvaret. Svenska folket har helt enkelt desinformerats och förts bakom ljuset av landet regering och dess bastanta komplex av byråkrater.
Jag hoppas att kloka politiker på högerkanten nu kan ta lärdom av det som skett. Inte bara genom att i framtiden minska antalet regioner från 21 till exv 6. En centralisering är förvisso bra, men den angriper inte själva kärnan, dvs byråkratieländet. De kvarvarande regionerna kommer att ledas av de högsta medlemmarna i den politiska klass som idag leder en dysfunktionell vårdapparat. Och massor av de bortrationaliserade regioneras administratörer kommer att flyttas över till den nya centraliserade byråkratin.
Framför allt gäller det att skapa en regeringsmakt som själv påtar sig ansvar. Och som utkräver ansvar av de politiker och myndigheter som finns i omgivningen. Myndigheterna måste ovillkorligen bantas, slås samman och manas på genom ett återinförande av brottet mot försumlig myndighetsutövning (som Palme slopat). Sveriges många strukturella problem måste på allvar betas av – det ena efter det andra, utan prut. Det måste således bli slut på S-partiets bevarande av sin egen idealstat, där ideologiska visioner går före hårda politiska resultat. I Sverige förmedlar arbetsförmedlingen nästan inga jobb, facken stänger ut nyanlända från låglönejobb och hyresgäströrelsen stoppar marknadshyror som kan få fart på byggandet. S-partiets betongrörelser förhindrar med andra ord en sund utveckling av nationen!
Det gäller alltså att ersätta S-partiets egna trötta och ineffektiva stat, med en mindre ideologisk och mer resultatinriktad offentlig apparat. Det kommer att krävas hårda nypor. Många byråkrater måste tvingas söka nya jobb, så gott det nu går. Först om en ny högerinriktade regering vågar satsa på tuff reformpolitik kommer Sveriges offentliga sektor att kunna mäta sig med grannländernas.
Men det finns ett krux. Frågan är om M, SD och KD vågar? C- och L-partierna har under coronaperioden stöttat maktmissbrukets S-regering. Den politiska klassens allmänna vägval har hittills varit att försiktigt röra om i köttgrytorna – för att inte rubba sin egen framtid där. Men om M och KD verkligen vill visa mod till förnyelse av den svenska statens ledning kommer de att skrivas in i nationens historiebok. Kapitlet där kommer kanske att ha rubriken: ”Från en korporativ till en resultatinriktad stat”.
Torsten Sandström
