Sverige har 10 miljoner medborgare, unga som gamla. Av landets drygt 5 miljoner anställda betalar enbart 1.3 miljoner skatt till staten. Alltså betalar enbart 20 % av befolkningen statsskatt. Många fler betalar förstås moms och skatt till kommuner.
Jag har tidigare bloggat om att Sidas gåvor till u-länder kostar c:a 45 miljarder totalt per år. Utslaget per svensk blir det omkring 4.500 kr per år. Men utslaget på de 20 % ( dvs 1,3 miljoner anställda) som betalar statsskatt blir det i genomsnitt faktiskt så mycket som mer än 30.000 kronor per år. Då statsskatten är progressiv innebär det förstås att fler betalar mindre och en mindre grupp mycket mer per år. Två högavlönade familjemedlemmar betalar alltså minst 60.000 kronor i u-landsbidrag via Sidas gåvoverksamhet. Ska detta anses rimligt?
Om vi utgår från verkligheten så betalar Tyskland och Frankrike enbart omkring 0,5% av sin BNI (bruttonationalinkomst) till u-länder, medan Sverige betalar dubbelt upp, dvs 1% av BNI. Antalet medborgare och BNI-höjden är förstås större i dessa länder. Men om vi bortser från dessa proportionsskillnader kan man säga att varje genomsnittssvensk som betalar statsskatt skänker omkring 15.000 kronor mer per ån än en tysk eller fransman. Ska detta anses som rimligt?
Mina beräkningar är enkla och kan göras av varje svensk vid köksbordet. Anledningen till att siffrorna upplevs som hiskeliga är att varken politiker, medier och än mindre Sida väljer att presentera verkligheten som den är. Man önskar att totalbeloppet ska försvinna i statens stora budget på drygt tusen miljarder kronor. Om de sanna beloppen blivit kända hade antagligen folk protesterat och undrat varför svenskar måste betala mer än tyskar och fransmän. Något av en omvänd och tragisk vinkling av vitsar om tysken, fransmannen och Bellman! Dessutom hade många säker dragit öronen åt sig och bums slutat ge frivilliga bidrag till Sveriges stora mängd välgörenhetsorganisationer, som profiterar på svenskarnas okunnighet om vad skatterna används till.
Jag är ingen fiende till u-landsstöd på en rimlig nivå och genom en rationell och kontrollerade bidragsgivare. Börja med en sänkning till frans-tysk nivå. Egentligen anser jag det bäst att varje svensk själv väljer om han eller hon privat önskar betala gåvor till främmande land. Då är saken klar, helt utan behov av Sida och dess byråkrater, som tyvärr kostar c:a 1,5 miljarder kronor per år.
Alternativt bör kanske de 20% som av löntagarna som betalar skatt till staten (fullt ut, dvs frånsett moms) kunna kryssa i en ruta på sin självdeklaration och välja den bidragsnivå han eller hon själv anser som lämplig att förmedlas via staten. Antagligen kommer Sidas budget att krympa häftigt. Men det är en demokratisk lösning beträffande nivån på statliga gåvor till utlandet.
Att majoritetsbeslut fattas i riksdagen om skatter är förvisso demokratiskt. Men det rör sig om en simpel demokrati, som inte vill tydliggöra för medborgarna vilka som betalar nationens gåvor till utlandet, hur mycket varje person betalar i snitt samt hur mycket mer pengar svenskar (som betalare skatt till staten) skänker bort jämfört med tyskar och fransmän.
Det är med andra ord ett demokratiskt humbug vi ser i Sverige rörande u-landspolitiken. Sorgligt nog möter vi liknande taskspeleri på andra politikområden. Men utlandsgåvor sticker ut och frågan är om det över huvud taget är en statlig uppgift. Det är ingen slump att nationer med socialistisk inriktning gärna kräver ut skatt från folket för att skaffa sig sympatisörer runt jordklotet. Socialismens credo är nämligen: bra om skatteuttaget enbart drabbar dem som är väl avlönade!
Torsten Sandström
