Det svenska svaret är tyvärr ja. Häromdagen säger nämligen Gällivare tingsrätt detta om ett planerat mord av tre afghaner – far och två söner, alla asylsökande. Offret är en man som uppvaktat faderns hustru. Den döde har fått 99 knivhugg i kroppen och allt utspelas på en buss i Kiruna dit han sprungit för att söka skydd. Domstolen talar om hedersmotiv. Fadern döms till livstid fängelse, men inte utvisning till Afghanistan. Han påstår sig ha konverterat till kristendom och rätten säger att han därför riskerar religiös förföljelse efter en utvisning.
Jag vet att termen ”honour” används av samhällsforskare. Till saken hör att antropologer och etnologer gärna vill se kulturella mönster som naturliga – de vill förstå skeenden – alltså förstås även yttringar av grovt våld. Begreppet tar då inte sikte på något hederligt, utan på en företeelse inom klanernas kultur, dvs att en avvikare ska straffas enligt klanens egna mönster. Men samhällsforskarnas förståelse är en sak. En annan är lämpligheten av begreppet heder i ett juridisk språk i civiliserade nationer.
Det är därför högst märkligt att ett synnerligen brutalt mord år 2020 kan rubriceras som hedersbrott. Till saken hör att denna term, av allt att döma, kommer att införas i brottsbalken 2022 enligt ett färskt lagförslag.
Förr i tiden talades det om ”crime passionelle” då en man dödade sin fru pga att hon tagit sig en älskare (eller då kvinnan tog livet av sin otrogna make). Regler om detta fanns exv i svenska landskapslagar. Begreppet passionsmord kunde ytterst innebära ansvarsfrihet för förövaren.
Men rättsutvecklingen har tydligt gått mot att använda det speciella motivet – orsaken – som etikett till brottet mord. Förvisso talas det om terrorbrott, som en försvårande grund till ett mord. Det kan liksom nyligen på Drottninggatan peka ut brottet som försvårande eller kanske rättare sagt som extra förfärligt. Begreppet terror talar dock om vad saken gäller på ett för vanliga människor tydligt vis. Jag menar att valet av termen ”klanbrott” varit ett bättre beteckning för mordet i Kiruna, ifall en sådan precisering över huvud taget behövs. Till skillnad från heder har klan främst en negativ laddning. Men vid mord finns det ändå utrymme att döma ut lagens strängaste straff utan tillägg av klan eller heder.
Men det gör inte tal om ”heder” i domar eller medierapporter. Tvärtom skapas en bild av något som vi måste respektera eller förstå. Jag tror faktiskt att detta delvis är avsikten i Sverige där gärningsmän från utlandet tenderas att ses som offer, särskilt ungdomar. Om avsikten är döma ut tuffare straff förefaller begreppet heder dessutom onödigt. Svensk rätt innehåller nämligen redan ytterst generösa möjligheter att spela dragspel vid valet av påföljd inom den angivna straffskalan för mord.
Slutligen kan jag inte låta bli att kommentera påföljdsvalet i kirunadomen. Här förefaller hedersmotiverade mord medföra låga straff. Genom påstående om konvertering klarar sig mannen kvar i Sverige, trots att utvisningar annars sker till Afghanistan. Även sönerna, 17 resp 15 år gamla, bäddas in i bomull under fyra respektive två år inom den svenska ungdomsvården. Hedersbrott förefaller alltså att löna sig i vårt land.
Torsten Sandström
