På DN debatt pläderar professorn i statskunskap Leif Lewin för att forskningens frihet ska ges ett skarpare grundlagsskydd mot antidemokrater än dagens ord i 2:18 Regeringsformen (RF) om ”att forskningens frihet är skyddad enligt bestämmelser … i lag”, dvs närmast högskolelagen. På ett allmänt plan känns Lewin krav vettig. Men det är enklare att tala stora ord om forskningsfrihet, än att förklarar hur den ska formuleras i lagtext. Lewin försöker inte ens. Se länken nedan. Lewins tanke måste bemötas!
Grundproblemet – som Levin går helt förbi – är att allt som kallas forskning på svenska universitet och högskolor – och genom offentliga beslut beviljas stöd – inte är vetenskapligt bevisade sanningar. Visst bygger tanken om forskning på strukturerat, öppet och kritiskt tänkande med målet att söka kunskap. Men flera samhällsvetenskapliga studier baseras idag på metoder (ofta intervjuer) och teorier som knappast kan sägas skapa vetenskapliga sanningar, i den meningen att de med säkerhet går att bevisa. Forskarens politiska omdömen får på så vis stor genomslagskraft. Frågan är om en sådan forskning ska skyddas genom regler i svensk grundlag? Forskning är med andra ord ett högst tänjbart begrepp – man talar faktiskt till vardags om ”god” och ”dålig” forskning.
Inte ens naturvetenskapen är fri från liknande problem. Historien lär oss ju hur Bibelns världsbild – dåtidens ”konsensus” – förflyttats till vetenskapens skräpkammare genom insatser av exv Galilei, Newton, Darwin och Einstein. De senares frihet att att tala och skriva har varit begränsad. Flera på den tiden erkända forskare försökte hindra dem att publicera sina rön. Etablerad forskning är med andra ord tyvärr inte något bevis för att sanningar presenteras. Sak samma gäller förstås unga oetablerade forskare, som inte alltid producerar god vetenskap.
Jag menar att Lewin borde inse detta och därför låta bli att propsa på en grundlagsreglering av forskningen frihet. Det räcker med att grundlagen föreskriver frihet för alla – forskare eller ej – att yppa sina åsikter och alltså, om man vill, presentera dem under etiketten forskning. En sådan etikett är nämligen i sig inte särskilt mycket värd (i och med att den ibland vrängs). Först genom öppenhet, nytänk, kritisk granskning samt andra forskares insatser kan väsentliga kunskapsteg tas framåt. Därför utgör tanke- och åsiktsfriheten i dagens 2:1 RF som grundstenen i en demokratisk författning. Och faktiskt även som vetenskapens bästa skydd.
Lewin hade även haft nytta av att fundera över den naturvetenskapliga konflikt som idag är högaktuell mellan klimatkramare och klimatskeptiker. När det gäller betydelsen av människans CO2-utsläpp står nämligen två månghövdade läger av forskare mot varandra. Den förra sidan stöds av FN och anser att CO2 bevisligen är orsaken till atmosfärens uppvärmning. Som stöd presenterar FN argumentet att det råder ”konsensus” om den egna ståndpunkten. Den andra sidan är skeptisk och menar att bevisen inte är tillräckligt starka vetenskapligt sett. Skeptikerna stödjer sig även på att ”konsensus” inte är ett vetenskapligt bevis samt att FN:s beräkning av konsensus är tydligt riggad (bla genom att skeptiker eller neutrala helt fräckt räknats bort).
Vilken betydelse skulle Lewins grundlagskrav om forskningsfrihet få i denna ödesmättade miljökonflikt? Risken är enligt min mening påtaglig att klimatskeptikernas ställning hotats. Och att CO2-hetsarna ges en ännu större andel av tillgängliga offentliga forskningsmedel. Om klimatskeptiska argument anses stå i strid mot grundlagen är risken även påtaglig för att storskaliga och kostnadskrävande miljösatsningar sker, trots att det inte kan sägas vara vetenskapligt bevisat att CO2 är boven i klimatdramat.
Det är med andra ord ofta svårt att styrka vad som är en vetenskaplig sanning. Därför är det enligt min mening bäst att låta det fria ordet få råda inom forskningen, tillsammans med ordning och reda. Historien ger som nämnts tydligt stöd för detta. Först efter nya forskningsrön, kritik av dessa och alltså tidens gång kan djupare kunskap presenteras, som gör anspråk på att kallas vetenskap. Därför räcker nuvarande svenska reglering i 2:1 RF – dvs opinionsfriheten – tillsammans med rätten till åsiktsspridning enligt grundlagarna om tryck- och yttrandefrihet.
Torsten Sandström
https://www.dn.se/debatt/ge-forskningen-skydd-mot-antidemokraterna/
