Många nationer kämpar med att få det privata och offentliga att funka. Alltså en rimlig blandning av näringslivsfrämjande åtgärder och beskattning för välfärd, utbildning och omsorg. Men också vettiga krav på företag och medborgare att följa gällande spelregler. Det goda samhället är en apparat som ger och tar samt skapar frihet och utövar kontroll. Ett system som är mångfacetterat och där en form av bra balans eftersträvas. Sådana organisationer väcker naturlig respekt inte bara hos medborgarna utan också hos andra nationer.
Jag skriver detta med tanke på den utveckling som den europeiska gemenskapen fått sedan den omvandlats till en union. Jag menar att den naturliga respekten för EU saknas hos många människor i medlemsländerna. Visst är det vanligt att många människor uttrycker förnöjsamhet med att tillhöra en europeisk gemenskap – att vara européer. Men detta innebär inte att man hejar på själva unionsbygget. Om detta vet man för övrigt ofta ganska lite. Vanligast är nog att det hörs irriterade röster över olika korkade detaljregleringar från unionens sida. I och med att många saknar kännedom om att flera regelmonster härstammar från just EU hålls missnöjet med unionen under kontroll.
Som jurist kan inte insikter i EU:s regleringsinferno undvikas. Låt mig först säga att det finns ett bälte med nyttiga normer som härstammar från den tidigare icke överstatliga gemenskapen. Jag tänker främst på direktiv som verkar för en harmonisering av affärer, handel, företag, transporter, arbetssökande osv inom kretsen av nationer. Men sedan antalet medlemsnationer ökats storskaligt – och ett låtsasparlament satts på plats – har sammanslutningen som alla vet förvandlats till en union, med en verksamhetsinriktning som alltmer ska öka federalismen och därmed styra de alltför många 27 medlemsnationerna.
Vi står alltså inför ett snabbygge som inte alls fungerar bra. Det är ett ständigt kiv mellan rika och fattigare nationer, mellan norr och syd, mellan demokratier och ännu inte fullvärdiga sådana, mellan nationalister och federalister, mellan jordbrukare och industriidkare, mellan rättsivrare och korruptionsbenägna osv. EU är idag inte en sammanslutning i harmoni. Och i det parlament in spe som den olycksaliga unionen utrustats med väcker åtta hundra politiker ständigt nya förslag till detaljstyrning, vidgad federalism, ökade kostnader och ännu mer elände. Rådet av ministrar far som tättingar till och från Bryssel för att dra i alla möjliga spakar som ändå inte ger rätt utslag, utan mest skjuter problemen på framtiden.
Coronaepidemin visar tydligt på EU:s eländiga tillstånd. I krisen gör de ledande länderna Tyskland/Frankrike än en gång som de brukar: beslut fattas om storskaliga åtgärder för att öka federalismen. Utan direkt stöd i EU:s konstitution bestäms att unionen ska genomföra en gigantisk upplånings- och bidragskarusell, som kommande generationer ska tvingas betala av. Omkring häften av de många lånemiljarderna ska skänkas bort som gåvor till medlemsnationer, som hittills misskött sina ekonomier. Merparten av upplåningen tvingas de välbärgade medlemsnationerna betala på sikt.
Det som sker är ett gigantiskt hasardspel där en union, som leds av B-lagpolitiker, ska fungera som Bankomat och låta vissa medlemsnationer lyfta ut mängder av sedelbuntar under begränsad kontroll. De nationer/politiker som visat sig absolut sämst att sköta sina finanser ges rätt att plocka ut mest pengar från Bankomaten. Alltså en ensidig storsatsning på unionens sämsta politiker på hemmaplan, ett program som ska administreras av Kommissionens B-lag i Bryssel. Jag tar mig för huvudet.
För mig är det därför självklart att en union av detta slag inte väcker respekt. Det som kännetecknar den goda organisationen saknas helt enkelt, dvs balansen mellan krav och ansvar samt mellan frihet och kontroll. Bakom de högtidliga orden om gemensam europeisk välfärd hotar rader av olösta kriser. Och det mesta talar för att ett ännu större elände kommer att uppstå när det visar sig att Bankomaten är tom på pengar. De politiker som vant sig vid gåvor vill säkert få mer.
Mina enkla slagord blir därför. Lägg ned EU och dess låtsasparlament innan allt blir värre! Återgå till en europeisk gemenskap! Begränsa kraftigt den nya gemenskapens budget! Och inga penningbidrag till odemokratiska eller korrupta nationer!
Torsten Sandström
