Vid många möten under årens lopp med företagare av olika slag har jag mött åsikter som är djupt kritiska mot nationens politik och politiska partier, Främst hårda ord om S, V och Mp.
Men i medierna hörs oftast helt andra signaler. Här frotterar sig höga bolagschefer med politiker av alla slag, framför allt de i ledningen för stat och kommun. Därför undrar jag över vad det är som händer inom affärslivet, från det politiska samtalet privat över vinglaset till de ord vi hör eller läser i medierna. Jag menar nämligen att det syns ett oroande tecken på framväxten av ett affärspolitiskt, som ytterst kan bli allvarlig.
Allmänt sett kan jag förstå att bolagens ledningar ofta väljer att gilla läget i frågor som kan irritera deras kunder och på så vis minska omsättningen av varor eller tjänster. Vidare kan jag förstå att företagen önskar göra affärer på en allt bredare offentlig sektor, som sakta söker effektivare lösningar genom privatisering. Företagen lever självklart inte i ett vakuum. Därför är ibland ett dämpat tonläge naturligt.
Men det jag ser är inte en försiktig anpassning till ledande politikers strävanden. Tvärtom är det fråga om en charmoffensiv – där bolagscheferna privata värderingar lämnas åt sidan. Bossarna försöker med kraft ta tillvara affärsmöjligheter med den offentliga sektorns höjdare. Tillspetsat är det fråga om en korporativ utveckling där det privata och offentliga alltmer smälter samman i ett omfattande maktkomplex.
Ett exempel som jag tidigare bloggat om är storföretagens inval av höga före detta politiker i sina styrelser. Mönstret är tydligt avseende bolag som önskar göra affärer med det offentliga. Det kan exv avse bolags försäljning av varor eller tjänster dit respektive förvärv av egendom från det offentliga (fastigheter eller verksamheter). Också stora investeringar eller finansiering, på områden där det offentliga fattar viktiga beslut, exv om statsbidrag. Följden blir en sammanblandning av intressen. Risken är uppenbar att storbolag med goda politiska kontakter favoriseras framför företag som saknar tillgång till politikens bakdörrar. Risken är att höga politiker i bolagsstyrelser korrumperas. Och att konkurrensen vid upphandling sätts åt sidan.
Även stora svenska medieföretag spelar samman med politikerna. Det är uppenbart avseende SR/SVT, som är den politiska klassens tjänare (samt tvångsbetald av folket). Schibstedtskoncernen uppbär statsbidrag för SvD och ger samtidigt ut S-partiets Aftonbladet. Bonniers har sina fingrar med över hela mediesvergie. Det är uppenbart att opinionsbildningen vinklas från bolagens sida för att passa ledande politiska partier. Statliga presstöd av olika slag fungerar som ett lockbete i den politiska råttfällan. Den tredje statsmakten upphör att fungera som tänkt.
Det är nämligen fråga om en mångårig strävan från S-partiet att bygga ett korporativt politiskt komplex. De traditionella polerna är organisationer på arbets- och hyresmarknaderna samt olika kooperativ inom konsumtions- och bonderörelser. Men nu tycks allt större delar av det svenska affärslivet dras in i S-partiets svenska nationsbygge. Jag menar att utvecklingen är allvarlig. Den är först och främst inte avsedd i de svenska grundlagarna, som baseras på distinktionen mellan det offentliga och det privata. Dessutom är sammansmältningen dysfunktionell. Det offentliga riskerar att bygga betongstrukturer som inte är bra för medborgarna och är svåra att se. Och de privata företagen dopas genom enkla pengar från stat och kommun. Korruptionshotet är uppenbart. Och konkurrensen mellan företagen riskerar att sättas åt sidan.
Premraff är ett tämligen tydligt exempel som visar på vådan med sammansmältningen privat-offentligt. Företaget drar tillbaka sin ansökan om expansion i Lysekil efter att fått inofficiella löften om miljardstöd från Miljödepartementet. Och på så vis klamrar sig Löfvens regering kvar på skattebetalarns bekostnad.
I coronasverige har den korporativa gemenskapen ökat spektakulärt. Visst har statliga bidrag till företag för permitterad personal varit rimliga. Men ett brett statligt stöd till företag för omställning är något annat. Vi har sett en pengaregn utan like. Hundar biter inte den hand som föder dem sägs det. För s-partiet har bidrag varit en historiskt beprövad väg att knyta allianser med väljare. Ett vidlyftigt kommersiellt coronastöd riskerar att flytta pengar såväl till företag som inte behöver något, som till bolag som inte är livskraftiga. Företagen blir beroende av doping från skattebetalarna! Staten tar kommandot och talar om när vinstutdelning blir tillåten. Dessutom suger den ekonomiska kriminaliteten till sig en bit av pengarna.
Staten och kapitalet ska enbart umgås på armlängds avstånd. Ingen av dem kan lita på den andre. Deras uppgifter ska vara delade! De har nämligen skilda intressen, folket respektive aktieägarna. I S-partiets stora båt ska som bekant alla få plats. Att många ledande företagare kliver ombord är tecken på allvarliga problem. Faran med statskapitalism är överhängande. Ett sådant maktblock brukar inte förknippas med åsikts- och tankefrihet.
Torsten Sandström
