På morgonens nyhetsprogram i SR P1 rapporterades om att ”forskare” sysslade med forskning om mäns attityder, avseende en påstådd benägenhet hos män att killgissa, dominera och visa våldstendenser. Forskningen styrdes av en docent vid namn Hultman, som hör och häpna var anställd på Chalmers av alla ställen. En teknisk högskola med stora personalnedskärningar i pipelinen! Kanske förebådas en allt intensivare satsning på feminism?
Sådant prat har vi förstås hört förut, dvs att feminister tror sig vara ägnade att sakligt presentera mäns sociala och biologiska fundament. Det är inte det jag vänder mig mot just nu. Ty vem som helst måste få kommentera en annan (det är F-mönstret som är trist). Det märkliga är att forskningen ska utröna om (den tjejgissade) mansrollen är orsaken till att fler män än kvinnor uttalar sig skeptiskt om CO2:s betydelse för klimatet. Syftet är med andra ord att klimatskepsis är något av en själslig sjukdom. En oförmåga som måste kartläggas av forskare in spe. I syfte att finna en bot.
Det är egentligen horribelt. Tvivel har sedan vetenskapens barndom för mer än 2000 år sedan ansetts som ett adelsmärke. Först när bevisen är otvetydiga blir tvivel något märkligt. Det verkar finnas rimliga bevis för att jordytan – och kanske atmosfären – har fått en högre temperatur under senaste decenniet. Den stora vetenskapliga frågan är, alltså den som vi skeptiker bekymrar oss över , vad som är orsaken. Den som tänker efter kan förstå att det inte alls är säkert att förklaringen är CO2. En lika rimlig förklaring är skeenden ovanför jordens yta, avseende solens strålning och cykler, molnen osv. Så länge jag inte kan ta ställning till om det rör CO2 eller skeenden som är oberoende av människan väljer jag en skeptisk inställning. FN:s klimatpanel är nämligen så späckad av politruker – och alltså vinklat utsedda ledamöter – att svaret från början är givet (dvs CO2). Läs massor om detta på http://klimatupplysningen.se.
Men i Sverige härskar inte skepsis. Här är POLITIK övernormen. Alltså härskar statsfeminismen över medierna och forskningen. Till och med en av landets förr så respekterad teknisk högskola (Chalmers) sysslar nu med politiserande själsforskning.
Den svenska sjukan har en tydlig anknytning till brist på kunskaper. Det syns från landets politiska ledning i toppen ned till politiken över den svenska skolan. Även vetenskapssamhället har invaderas av statsfeminismen. Med största självklarhet tar de plats i kursplaner, val av litteratur, utvärderingar, undervisning och inte minst i det offentligas utdelning av forskningsbidrag. Hundratals miljoner går till politiskt korrekt forskning. Här gäller alltså inte något av det tvivel som kännetecknar hög vetenskaplig nivå.
Den svenska forskningspolitiken saknar på detta vis vetenskaplig grund. Den påminner mest om Lyckoslanten. Politisk styrning, men inte i rimlig tankesparsam riktning. I stället är det Slösa som favoriseras genom hugskott och pengar.
Torsten Sandström
