I gårdagens SvD uppmärksammas ännu en konstutställning in spe. Tidningen lyfter fram två målningar som är sotgrå upptill och lite ljusare längst ned. Ungefär som på min bild ovan.
Det framgår att ”skaparen” vill uppmärksamma skogsbränder jorden runt. Han ”ville ge gestalt åt stämningen av undergång” skriver journalisten med huvet på sned.
Jag har tidigare bloggat om den nutida bildkonstens utveckling mot intet. Bilder som kan skapas av en apa med en sprayburk. Och så pang på med en titel, som i sotmolnets fall påstås heta Munken vid havet/Röda havets delning. Sist men inte minst måste en politisk korrekt förklaring anges av personen bakom verket. Det tycks som en apa klarar av det…
Vad är det som gör att en person nuförtiden kan förmå en gallerist att ställa ut något liknande och få en förstående artikel av en journalist (som jag dessutom betalar internetprenumeration för)? Svaret måste vara skapandets nivellering till intet gräns. Vem som helst ska kunna göra vad som helst inom kulturens värld, om personen så önskar. Krav på kompetens är något konservativt och auktoritärt. Tanken är en spegelbild av demokrati. Tala om vilken vrångbild det är!
