I Köpenhamn har häromdagen svenska mördare, dvs några våldsamma klanbrottslingar som invandrat till Sverige, dömts till 20 års fängelse eller mer. Brotten är vedervärdiga och oursäktliga. Rena avrättningarna med automatvapen – pang, pang, pang … med dödlig utgång. Och så iväg från Köpenhamn i en stulen bil. Detta är den danska verkligheten. Men de fångades av dansk polis. Grymt våld och två döda, men också stenhårda straff. Tuff rättvisa skipas nämligen på andra sidan sundet.
Utanför domstolen säger försvarsadvokaterna att männen är orättvist dömda, ty i Sverige hade männen högst fått 4 år i fängelse (och sedan eventuellt rabatt). Men i TV talade en dansk åklagare klarspråk. Han menade att Danmark inte vill veta av den svenska ”gäst”brottsligheten. Därför hårda straff. Meningen var att stänga ut svenska klaner från Danmark. Ska de döda och utöva våld måste det ske i Sverige.
Vi ser alltså en tvär kulturskillnad över Öresund. I Danmark talas det klarspråk och inga undanflykter om sociala orättvisor bakom brotten eller liknande undanflykter. Även om ekonomiska förklaringar givetvis finns så anses det ändå inte tillåtet att godta dem för att förminska förfärliga brott som mord och våld. Danskarna förstår nämligen att undfallenhet bara riskerar medföra ytterligare kriminalitet. Därför är det bäst att låsa in på lång tid, som en varning till klanernas medlemmar. Och även som år av skydd från eventuella återfall.
Den svenska lösningen är som bekant den diametralt motsatta. Ett evigt tal om offrens kultur – och då menar man inte de avrättades utan våldsmännens kultur och sociala bakgrund! Från början tycker alltså svenska politiker synd om klanernas ungdomar, precis som om de är robotar och inte har något annat val är en våldsbrottets väg. I Sverige är åklagare och försvarsadvokater ense om yttersta mildhet. De följer bara den svenska brottsbalkens regler, som bygger på att alla brottslingar ska få en andra, tredje fjärde chans osv. Och dessutom ska alla unga kriminella få en femte, sjätte, sjunde osv möjlighet att bättra sig efter ett milt straff – samt dessutom en rejäl straffrabatt. Stackars ungdomsbottslingar! Hur ska de kunna komma på fötter med en sådan undfallenhet. Ansvarslöshet föder bara ny brottslighet.
Mellan Öresund löper med andra ord en juridisk barriär som påminner om en järnridå. På danska sidan en realism – du ska veta vad du ger dig in på om du väljer dödens väg. På den svenska en naiv tilltro till att syndaren kommer att bättra sig om han bara får en mild behandling, dvs ett varmt leende och en klapp på axeln efter en kort visit på polisstationen. Erfarenheten visar att den svenska idealismen totalt saknar verklighetsförankring. Undfallenhet sporrar snarast till förakt för rättvisan och därmed fortsatt och ökad brottslighet. I Danmark stängs fängelsets grindar bakom våldsmännen för lång tid.
Det som nu mest oroar mig är ännu ett svenskt sjukdomssyndrom. Svenska brottslingar som så önskar – kanske de två i Köpenhamn – kan få sina brott sonade i svenska fängelser. Alltså ytterligare en segdragen och oroande omgång av svenskt tycka-synd-om våldsmän. Snart är kanske mördarna från Danmark på svenska anstalter. Och då vet såväl du som jag att de kommer att behandlas med största-möjliga-undfallenhet! Ty i vårt land är straff inte straff. Inte något hotfullt eller tyngande långvarigt. ”Straff” är i Sverige enbart en förhoppning om att personen själv ska välja en ny väg. Om han vill.
Detta är ännu en orsak till att jag kallar Sverige Felfärdssamhället.
Torsten Sandström
