Följande meddelar SvD i en kort notis:
Ny DO utsedd: Det är frågor jag brinner för
Lars Arrhenius har utsetts till ny Diskrimineringsombudsman (DO) i Sverige.
Förr fanns det höga statstjänstemän som tillsattes på sakliga grunder, dvs det som kallas ”förtjänst och skicklighet”. Att ämbetsanställda skulle vara politiska oberoende ansågs som självklart. Politiska tjänstetillsättningar var en styggelse. För att kontrollera de offentliga funktionärerna fanns ett omfattande ämbetsansvar, med straff i Brottsbalken. Inte för att den offentliga administrationen funkade klanderfritt. Men det blev i alla fall rättsskandaler då och då. Och ibland räfst och rättarting.
Nu är det tyvärr inte längre så. Tillsättning av en myndighetschef med politisk bakgrund är mer regel än undantag. Med eller utan partiböcker väljs lydiga och slätkammade. Hörsamma chefer följer snabbt informella signaler från regeringen. Oftast är de självgående med S-ideologin som ledstjärna. Den heter Kollektivens Samhälle. Ämbetsansvaret är i huvudsak spolat, genom en reform – eller snarare ”deformering”, av Olof Palme. Sådant är läget i Sverige, där folket hukar under byråkratin och den politiska klass som gett uppdragen. Och politikerna skryter om att vi är ett föredöme. Danskar och norrmän skrattar på sig av att höra den svenska chauvinismen. Övriga världen tror det är fråga om svensk ohälsa – kanske någon av bokstavskombinationerna SAP, LO och ABF
Rubriken ovan hjälper oss att förstå varför de politiska tillsättningarna är allvarliga. Lars Arrhenius är en S-anhängare som ”brinner”. Han är jurist. Som sökande till en domstolstjänst skulle motiveringen – att han brinner – vara skrattretande. En jurist ska passivt följa gällande regler, utan att själv vilja driva en särskild linje. Ungefär som gamla tiders ämbetsmanna-anda, då den var som bäst.
När det gäller landets många ”Korstågsmyndigheter” hamnar alltså juridiken i bakgrunden. Här gäller det att flytta fram politiska positioner. Det är sådant som myndigheter i stil med DO, Jämo, BO och många, många andra sysslar med, dag ut och dag in, utan att det står skrivet i någon grundlag. Därför blir cheferna brinnande sossar. De producerar många fler ord och dimridåer än praktiska lösningar. De ska nämligen legitimera att allt står rätt till i underlandet Sverige.
Nu har alltså den svenska ämbetsmannen brunnit upp och gravsatts. Ansvarsutkrävande behövs heller inte i och med att alla – även offrentliga chefspersoner förstås – är offer för sociala omständigheter. Det är inte deras fel om det går fel, det är strukturerna som styr deras handlingar. I askan efter branden syns ansvarslöshetens Mekka. Ansvaret för branden bär landets politiker med chefspyromanen Palme i spetsen.
Torsten Sandström
