SvD har nyligen publicerat en postum artikel från Claes Borgström, i vilken han menar att fallet Thomas Quick inte är en rättsskandal. Borgström har som bekant under många år av erkännanden från Quick varit dennes advokat. Nu har i SvD ett svar publicerats från Quicks senare advokat Thomas Olsson. Hans poäng är att Borgström inte tillvaratagit Quicks intressen. Enligt Olsson på grund av att Borgström ansett Quick skyldig.
Jag tror att Olsson har rätt. Dessutom vill jag tillägga att Quick-fallet faktiskt är en rättsskandal. Kanske inte så att domstolarna agerat rättsvidrigt, även om rättskipningen förefaller ha varit mekanisk och delvis mycket godtrogen (i sin tillit till åklagarnas ord). Störst ansvar för det som bör kallas en skandal har enligt min åsikt åklagare, polis och och de psykologer och andra sk experter som agerat under utredningar och domstolsprocesser i fallet Quick. De har lyssnat och dokumenterat hur en förvirrad och läkemedelsdrogad Quick har tagit på sig allt större ansvar i proportioner som måste väcka misstanke om att Quick inte varit vid sunda vätskor. Jag menar att Borgström måste inlemmas i denna krets av personer som medverkat till Quicks erkännanden.
Vidare har Borgström i rollen som målsägandebiträde till en av de kvinnor – som efter en spruckna kärleksaffärer – anklagat Assange för våldtäkt. Se min blogg 2019-11-19. På så vis har Borgström även bidragit till hanteringen av en annan svensk rättsskandal, som utomordentligt hårt drabbat Assange (låt vara att själv delvis måste bära ansvar för flykten från Sverige till London).
Thomas Olsson är därför rakryggad och modig då han han svarar på den avlidnes postumt publicerade text i Quick-fallet. Konventionen talar nämligen för en överseende tystnad inför Borgströms slutplädering. Men knappast avseende en politisk aktiv advokat – omhuldad och styrande inom S-partiets maktnät – som efter sin borgång vill få sista ordet i syfte att skingra skuggor över sig själv.
Torsten Sandström
2020-06-05
