Covid-19 har uppenbarligen hanterats sämre i vårt land än i grannländerna. Åtminstone är dödstalen idag betydligt högre hos oss. Det slutliga resultatet återstår att se.
Men det intressanta idag är den politiska ledningens reaktion på att våra grannländer tvekar att öppna sina gränser för svenska medborgare. Deras val i krisens början att hålla gränsen stängd har som bekant varit motsatt den svenska ”öppenheten”, som tycks bero på en kombination av att Sverige saknar polisiära resurser och att vi ser oss som frihetens hemort på jordklotet.
Hur reagerar svenska regeringsledamöter? Jo, man talar om att grannländerna inte bör ”diskriminera” Sverige! Den relativa öppenhet som exv Danmark och Tyskland beviljat varandra inbördes bör alltså gälla även i relationen Danmark-Sverige. Detta trots att Danmarks vägran att öppna mot Sverige är sakligt betingad. Danmarks dödstal per 100.000 medborgare är 9 jämfört med det svenska 36. Det är inte diskriminering från Danmarks sida att vägra öppna upp gränsen mot en land med fyra gånger högre dödlighet i covid-19!
Den svenska reaktionen blixbelyser ett grundläggande svenskt dilemma. Likhetsdogmen har blivit ett mantra. Oavsett kön, ålder, kultur, duglighet, brottslighet och alltså nu även risk att vara smittbärare av covid-19 beskrivs vi som ”lika” eller ”lika värda”. Det rör sig inte om någon individuell likhet. Män och kvinnor är inte lika biologiskt. Variationerna pga av ålder och kompetens är stora. Nyttan hos en brottsling går att sättas ifråga, åtminstone temporärt. Likhetstänket är enbart en moralisk eller rättslig princip. Ett idéfoster som förvisso har stor politisk betydelse för den moderna staten. Jag tänker närmast på att alla (vuxna) medborgare har samma politiska rättigheter i det egna landet.
Men då svenska politiker talar om allas lika rätt sker ideligen glidningar och snedtänkande som avser att stödja ett politiskt program. I S-partiets kollektivism passar det tillrättalagda (vinklade) likhetstänket som hand i handske. Det är just på den kollektiva nivån som människor blir lika avseende kön, ålder och duglighet, åtminstone genomsnittligt sett. För S-partiet gäller det att motivera att stora skattebelopp ska föras över från en smalare krets välbeställda till många människor med sämre förutsättningar. Då gäller det att stenhårt hålla samman alla de kategorier som de svaga individerna representerar och tvinga in dem i kollektiv med samma rätt. Att andra individer samtidigt därmed får olika skyldigheter eller plikter ordas det inte så mycket om, mer än att de rika i exv Djursholm och på Lidingö måste betala S-partiets bjudning.
Hursomhelst inser alla att likhetstanken inte fungerar avseende rörligheten över nationsgränserna i tider av covid-19. OK för att danskar och svenskar har samma ”mänskliga rättigheter” i och med att båda nationerna är anslutna till samma folkrättsliga konvention. Men denna skapar inte fri rörlighet mellan länderna. Särskilt inte i tider av covid-19 där svensk politik hittills misslyckats grovt, jämfört med grannlandet i söder (och även Norge och Finland).
På så vis blir ord och begrepp som diskrimenring och lika värde politiska slagträn. Alltså populistiska och ofta falska argument. Sådana ord tvingas misslyckade politiker tillgripa. Att svenska regeringsledamöter ordar på detta vis är alltså helt följdriktigt.
Torsten Sandström
