Just nu skriar vänstern om de lobbyföretag som pepprar politiker i Sverige och i EU med egoistiska förslag. I toppen på lobbyorganisationerna syns avdankade politiker, vilka agerar som dörröppnare in till politikens värld.
Att privata subjekt propagerar för sina intressen tillhör spelets regler i ett demokratiskt samhälle. Därför är själva lobbyismen på sätt och vis en del av yttrandefriheten. Däremot är det högst problematisk med höga politiker som öppnar bakdörrar in till politikernas sammanträdesrum. Det finns ett korrupt scenario här. Dörröppnaren får betalt för att gynna ett visst subjekt. Tunga politiker slår mynt av sitt kontaktnät, som odlats under år med offentlig försörjning. Här borde en fleråriga cooling-off-period finnas i stil med vad som gäller för en revisor som lämnar ett företag.
Många politiker – höga som låga – kramar av naturliga skäl om lobbyismen. Som sagt är den i företagens perspektiv naturlig och riktig (frånsett smygkontakten via bakdören). Men i politikens interna värld är den som sagt högst problematisk. Här bör som nämnts hinder byggas upp så att transparens främjas.
Det finns komik i debatten om lobbyism. Som vanligt rör det sig om dubbemoral. Indignerat försvarar politikerna sin rätt till leveranser på lobbyisterna uppdrag. Samtidigt hånas tusentals opinionsbildare på sociala medier, dvs personer som utan feta utbetalningar sprider sina egna åsikter i motvinden. I politikernas mun blir den egna egoismen rätt och riktig, medan ideella opinionsbildare möts av glåpord. Att hjälpen till lobbyister ger stora pengar låtsas man inte om. Men samtidigt skinnflås som sagt ganska maktlösa bloggare och skribenter för sin aktivism.
Det är den vanliga svenska självgodheten och naiviteten vi ser. Den är blind för den politiska klassens intressen. Med andra ögat ser politikens klasskamrater ett hot mot egna intressen, varför de skriar som stuckna grisar.
Torsten Sandström
