I gårdagens SvD lyfter Lydia Wålsten fram data om den svenska dödligheten i covid-19. Bakgrunden är ovanstående bild med grafik från SVT Aktuellt rörande antalet döda per miljon invånare: Finland 35, Norge 39, Danmark 74 och Sverige 223 döda. Om data är korrekta så är de skrämmande. Sverige har 3 gånger så många döda per miljonen medborgare än Danmark! Enligt John Hopkins University ligger Sverige på en föga hedrande 7:e plats på världens dödslista (se nedan).
Varför har den svenska ledningen hoppats på att fria/milda strategier ska funka, medan våra grannländer tagit till hårdare åtgärder? Många andra frågor väcks. Varför har inte skidåkarna från Alperna satts i karantän? Varför har Melodifestivalsfinalen tillåtits hållas i Solna med flera tusen i samma lokal? Varför har inte äldreboenden isolerats i tid? Varför saknas beredskapslager för sjukvårdsmateriel? Varför tycks myndigheterna ständigt ligga tre steg efter? Och varför gör svenska förvaltningsdomstolar undantag vad gäller kravet på skyddsutrustning – som det förefaller efter politiska signaler om att lagren är tomma?
Det är ännu alltför tidigt att döma i saken. Siffrorna är sannolikt något osäkra. Men det tycks ändå som svaret på frågorna är illavarslande. Det pekar mot naiva politiker, som byggt upp en svensk byråkrati som i fallet corona hoppats kunna gå sin egen liberala väg. Att många av det stora antalet myndigheter leds av chefer med partibok i hand kan vara en delförklaring. De högsta cheferna har inte tillsatts pga kompetens utan på partitillhörighet. Allt är ett tecken på ett genompolitiserat samhälle som alltid vet bäst. Man kallar sig ett föredöme för världen. Ett föredöme i vilken gren? Kanske när det gäller dödsförakt.
Jag har tidigare påstått att frihetsstrategin kan bero på att den svenska polisen saknar bemanning och kompetens för en tuff linje (som den vi ser i sydeuropa). Om det är rätt öppnar sig dörren för en rad andra svenska systemfel. Jag är mycket rädd för att det är så.
Torsten Sandström
