Bilden visar en annons från Bonniers konsthall. Till höger en bild på en tjej som fattats bakifrån av leriga händer. Till vänster ges – som jag förstår saken – ett namn på Eva Mags sk utställning. Den är avsedd att kallas konstutställning. Men jag reserverar mig för detta, ty i lokalen ställs nämligen ut en rad maskiner från konstnärens pappas (skräpiga) garage (enligt foton i DN/SvD).
Om man läser texten om ”en plan” tillsammans med bilden blir resultatet förstås att män planenlig begår övergrepp mot kvinnor. Alla veta att det kan förekomma, men att det verkligen tillhör undantagen. De allra flesta män agerar nämligen lika förnuftigt som kvinnor gör i umgänget mellan könen.
Det komiska är därför att den ”plan” som omtalas i samband med utställningen avser att bedriva könspolitik. Eller propaganda för annan identitetspolitik, exv att vem som helst bör ses som konstnär, oavsett förmåga.
Tydligare än på bilden kan den politiska planen inte presenteras. Även om min tolkning är helt motsatt den påstådda artistens. Den som saknar kompetens att skapa avancerade bilder tvingas nämligen att bruka stora och oklara ord för att förklara innebörden i de enkla bilder han eller hon ställer ut.
Slutligen vill jag påpeka att jag inte tar avstånd från politisk konst. Kombinationen av politik och kvalitetsbilder har avsatt tydliga spår i modern konst. Tänk bara på Goya och Picasso. Det jag kritiserar är bara frånvaron av ”konstnärliga” uttryck i sentida sammanhang.
