En sak som intresserar mig mycket är stor- eller uppsvenskheten. Det rör sig om en åldrig nationalism. Något som faktiskt i hög grad lever än idag, trots det svenska etablissemangets eviga skäll på allt de kallar nationalism. Bilden är från försättsbladet till Olof Rudbecks Atlantica från 1677 (och framåt). I boken beskrivs Sverige som världens (historiska) mittpunkt. Från Uppsalas horisont får vi se hur det svenska språket gett upphov till alla andra tungomål och kulturer. Det är den gamla storsvenskhetens syn på historien. I något dämpad form lever mentaliteten ännu kvar vid Fyrisån och omkringliggande landskap.
Det vanligaste uttrycket är numera en ohejdad globalism, där allt svenskt offras för fattigare nationer jorden kring. Det passar numera den officiella svenska självsynen. Och S-partiets brist på argument till det egna folket. Dessutom blir vårt land är ett föredöme för andra folk. Tanken är minst sagt förmäten. Och något som lockar publiken till skratt. Kanske inte majoriteten svenskar, som – liksom förr – måste betala för nationsledningens extravaganser.
Storsvenskheten lever ännu i vardagen, men anpassar sig efter dagsläget. Någon kanske minns hur SD-partiet för några års sedan hånades för sin blå-gula framtoning. Fy skäms! En riktig svensk slår knut på sig själv (och på flagglinan) för att framstå som en superkorrekt globalist. Men så kommer plötsligt coronaviruset! Därför ser vi var dag storsvenskarnas regeringsledamöter stående på rad omgivna av rikets fanor. Massor av blå-gult. På kavajslagen syns svenska fanor (den krossade tomaten är borta). Man skulle kunna tro att det rör sig om den svenska nationens begravning. Eller, om man får önska, hellre regeringens avgång, Men det är bara sluga (S)trateger som räknat ut hur nationalismen kan brukas för stunden. Så var lugn! Om några månader är allt som vanligt igen och svenska folkets surt förvärvade slantar sprids ånyo över jordklotet.
Vad kan vi lära oss av storsvenskheten? Möjligtvis att den som skrattar sist ofta skrattar bäst. Eller att man kanske inte ska låta idéerna ta över verkligheten. Man måste tro att förnuftiga handlingar är bättre än stora tomma ord. Och så ska man inte slösa med andras pengar. Det gäller alltså att lära sig något av historien. Det klarar inte storsvenskarna av trots Rudbecks fantasier för mer än 300 år sedan.
