Denna rubrik med undertext är från DN häromdagen.
”Jag överraskas av vreden som väller fram”
Emma Bouvin ser ett bekant ansikte – och minns känslan av att bli bortvald i skolan.
Orsaken till att jag uppmärksammar dessa ord ur en standardkrönika i svensk dagspress är den fullständiga inriktningen på journalistens egna jag. En verklig fundamentalism. Journalisten Bouvin har på stan plötsligt sett ett ansikte från förr och minns genast sina egna personliga problem från dåtiden.
Jag kan ha förståelse för hennes känsla som ung och i rollen som stående utanför gänget. Men det är inte klokt att jag och andra ska behöva läsa vad som inträffat henne för mer än tio år sedan. Berättat av en journalist som verkar ha klarat sig väl socialt därefter. Det rör sig helt enkelt om medial navelskådning. Att skriva en text om ett vardagligt ingenting för majoriteten läsare. Ännu ett bidrag till psykologiseringen av det svenska samhällssamtalet. Journalistens vrede rör det egna jagets subjektiva upplevelser tiotals år tillbaka i tiden.
Finns det någon läsare som aldrig upplevt något liknande? Sånt är livet helt enkelt. Varför inte rycka på axlarna och i stället försöka skriva något väsentligt om samhällets hundratals problem? En analys där inte det egna subjektet står i centrum. Jag, jag, jag och så jagets känslor…Pust!
På bloggen har jag tidigare undrat om pressens svaga ekonomi är orsaken till att man numera bara har råd att betala billiga journalister. Tyvärr verkar det vara så. Åtminstone presenteras billig journalistik.
Tosten Sandström
