På twitter skrev för några dagar sedan Payam Moula som följer. Han är chefredaktör på den socialdemokratiska idétidskriften Tiden:
”Den moderna liberalismen, som är näringslivets påhitt, har spridit sig som en cancer. Sjukdomen förpestar våra samhällen och har även nått arbetarrörelsen. Nu ska den utrotas”.
Författaren till dessa ord är helt ute och reser. Det svenska S-partiet har alltid byggt sin politik stående med ena foten i ett liberalt marknadstänk. Nu har politiken slagsida åt det liberala hållet. Men knappast av fri vilja från S, utan enbart för att behålla regeringsmakten. Att Payam Moulas ord är motsatsen till ett liberalt frihetstänk är uppenbart, då han talar om att ”utrota” andras politiska program. Alltså en vänstertotalitär attityd, som gör ett öppet samtal omöjligt.
Dagens liberaler har utvecklat sin ideologi till en sammansmältning med S-partiets program om ett kontrollsamhälle. Ett auktoritärt samhälle där yrkespolitiker tar från de rika för att försörja sig själva och en månghövdad och improduktiv byråkrati. Visst är parollen ”välfärd” och bidrag slussas också hit och dit. Men svenskarnas välfärd kräver omkring 10-20 % mer skattepengar än den danska på motsvarande nivå. Förklaringen är det offentliga slöseri som dagens liberala politiker är med om att driva fram.
Nutiden svenska ”liberaler” bedriver alltså inte längre liberal politik. Den klassiska liberalismen är marknadens och individualismens ideologi. Här finns en skepsis mot statliga ingripanden och en avsky mot ”den starka staten”. Den klassiska ideologin är kryddad med välfärdslösningar. Statlig styrning godtas för att skydda individen mot marknadens destruktiva inslag. Och en hel del sådana dysfunktioner finns. Men målet var i begynnelsen att ge människornas frihet och att låta dem välja så långt som möjligt. Framför allt skulle statligt förmynderi undvikas. En sådan beskrivning av den klassiska liberalismen kan även jag anamma.
Så, problemet är inte liberalismen som sådan. Däremot är de nya liberalerna på fel väg. De marscherar i praktiken till kollektivens kampsånger. Alltså vandrar de i riktning mot Payam Moulas tänkande. Dessutom stödjer dagens liberaler en regering som är befryndad med Moulas. S-partiet finansierar nämligen hans arbete.
Nutidens liberaler förlorar alltså på eget grepp, genom att krama S-partiet under en valperiod. Inte undra på att L-partiet är på väg att utraderas. Med stöd av framför allt DN/Sydsvenska marscherar de käpprakt mot undergången. Jag har inget emot detta, även om jag med viss sorg tänker på mina föräldrars stolta Folkparti.
Torsten Sandström
2020-02-16
