Även om svenska kulturjournalister förefaller kunna säga vad som helst, utan minsta belägg, så måste det finnas gränser, anser jag. Åsa Beckman på DN är en framstående skådare i kristallkulan. Att bara ta del av hennes texter vid morgonkaffet påskyndar matsmältningen (alltid något att tacka för).
I en tidigare blogg har jag uppmärksammat hennes funderingar om sin egen ”lena hud”. Om det nu inte var ett feltryck och hon syftade på att hennes släthåriga hund nyss blivit överkörd. Nu spelar det ingen roll. Min kritik rör texter som nästan fullt ut baseras på hennes egna värderingar. Hon tycks vilja vara en mentor åt landets kvinnor – en av DN utsedd nationell samordnare av kvinnors problem.
I morse slår hon till igen, se bilden ovan. Nu menar Beckman att kvinnor allmänt sett har problem med män som inte vill höra talas om kvinnans framgångar. Jag bestrider inte att en sådan reaktion kan förekomma hos såväl enskilda män som kvinnor. Men hon slår fast att det rör sig om något könsspecifikt, något typiskt manligt, med enbart smärre undantag.
Bara det faktum att Beckman i DN:s spalter slår fast sin tro som en sanning är högst intressant. Tänk vad som hänt idag om någon man – såsom förr – skrivit att kvinnor är neurotiska! En anmälan till JÄMO hade säkert följt. Och en kritisk reprimand från sin chef hade killen ifråga riskerat på offentlig sektorn.
Någon närmare förklaring till den påstådda könsskillnaden finns inte i Beckmans text. I grunden förefaller det vara den vanliga vänstersynen om manliga strukturer. Den postuleras i vårt land så ofta att den framstår som en sanning som inte behöver beläggas vetenskapligt. Det är tur för Beckman, för sådan bevisning är kunskapsteoretiskt omöjlig.
Beckman närmar sig orsaksproblematiken enbart på två psykosociala vis. Män har inte härdats av motgångar. Och närstående kvinnor har backat upp deras självkänsla. Också denna typ av psykologiserande är typisk för nutidens samtal. Har aldrig män haft motgångar? Och backas de alltid upp av sin partner?
Tråkigt nog undviker Beckman en biologisk förklaring som möjligtvis kan vara mest relevant, ifall något mönster över huvud taget finns för Beckmans blick i kristallkulan. Men biologin är förstås ett tabu. Sådana skillnader mellan könen godtas inte som karaktärsdanande i vårt land. Fy skäms! De syns enbart i kroppens organ, menar feministernas politiska kommissarier. Det är helt fel. Som biologisk varelse har män sina genetiska rötter i krigarens eller boskapsrövarens roll (och antagligen än längre tillbaks). Alla män agerar givetvis inte våldsamt idag. Men mönstret poppar upp ibland i hemmet, på jobbet, i bilen och även annars i samhället. Kvinnors genetiska styrning är också synbar. Typisk är en omsorgstagande och konsiliant attityd, med bäring på tusenden av år med barnen i hemmets värld.
Men inget av detta är grund för påståenden av det slag Beckman gör. Hon har nämligen själv en tuff linje mot män. Och en föga kompromissartat inställning. På så vis skulle man kunna säga att hon är ett levande bevis för att biologins lagar inte gäller. Och det är precis vad en politisk kommissarie önskar höra.
