I en artikel i Det goda samhället (2018-08-23) påminner Gunnar Sandelin om en bok från 1971, skriven av den brittiske journalisten Roland Huntford, med titeln ”The New Totaltarians”. Huntford har inför utgivningen arbetat i Sverige som korrespondent för The Observer. I svensk översättning kallas verket ”Det blinda samhället”, något som egentligen inte gör heder åt författarens tankar, varom mera snart. Det är den senare versionen jag nyss har läst. Trots att texten har femtio år på nacken – det svenska samhället förändrats rejält sedan dess – är Huntfords metod lysande. Därför måste man ha överseende med att texten lider av flera fakta- och språkfel. Och ibland något överdrivna slutsatser.
Huntford genomför en systematisk kritik av den kollektiva samhällsmodell som S-partiet byggt mellan åren 1932-1970. Han beskriver hur svenskarna lämnat bondekollektivet för att med kropp och själ inlemmas i S-partiets genomreglerade samhälle. Målet har varit att inrätta alla centrala politikområden efter partiets syn på sin egen ”sköna nya värld”. Tillbakablickar på Aldous Huxleys klassiker sker därför fortlöpande. Parallellerna är slående.
Det som imponerar mest är att en utländsk skribent så väl lyckas kartlägga Sverige. Men det är kanske just för att Huntford betraktar det svenska samhället utifrån som nya perspektiv öppnar sig för en läsare som under många år bäddats in i S-partiets mindre sköna värld.
Att bokens stora linjer ger en god bild av vår nation än i dag är en stor behållning. Under läsningen har jag flera gånger önskat att en omarbetad version kunnat sättas i händerna på nutidens svenskar. Givetvis inser jag att projektet blivit svårt. En väsentlig del av läsglädjen är nämligen citat från intervjuer med höga S-företrädare, vilkas namn och roller en yngre generation av läsare sannolikt har svårt att gripa om.
Jag har redan sagt att Huntfords metod är av högsta klass. Han beskriver den generalplan – eller dolda planritning – som han menar att S-partiet brukar för Sveriges politiska omvandling. I omkring ett dussin kapitel kartlägger han alltså hur partiet systematiskt agerat på olika samhällsområden i syfte att bevara sin politiska maktställning (därav min undran över den svenska titeln till hans bok).
En central plats i generalplanen intar uppbyggnaden av det korporativa Sverige vi fortfarande lider under. Metodiskt inlemmas svenska fackföreningar i en maktstruktur där en lång rad andra intresseorganisationer (inte minst ABF och Hyresgäströrelsen) spelar samman med privata intressen av skilda slag. Med eller utan juridiska byggstenar formas spelregler som verkar vid sidan om nationens grundlagar. Genom medlemskontroll på flera olika nivåer hålls konstruktionen samman och skänks ett stänk av legitimitet. Gång efter annan förundras Huntford över det svenska folkets tålighet vad gäller godtagande av kollektiva direktiv från ovan. Hans främsta förklaring är att en flora av ekonomiska bidrag och andra välfärdsåtgärder räcker för att göra många svenskar lugna. På så vis har författarens tankar bäring än idag.
En viktig kugge i partiets generalplan är den statliga byråkratin. Här jämför Huntford vårt land med Sovjetunionen och alla dess ”apparatchiks”. Det finns minst en myndighet för varje politikområde. Byråkraterna agerar trosvisst efter partiets linje som betraktas som nyttig för nationen och folket. Flera citat i boken från samtal med höga ledare fångar tänkesättet väl hos maktfullkomliga men godtrogna byråkrater. Idag är politruker av samma slag mer slipade och återhållsamma. En annan och viktigare skillnad är att byråkraterna numera är så många gånger fler än 1970. De är idag också mer sammanflätade med den korporativa struktur jag nyss nämnt.
Särskilt utrymme i generalplanen har partiets ideologiska kampanjer av olika slag. Även här syns det sovjetiska exemplet. Men det svenska mönstret är mer nedtonat för att inte förarga olika grupper inom oppositionen mot S. Huntford skildrar övertygande hur höga partifunktionärer ser till att skolan, universiteten, radion och teven drivs i enlighet med generalplanens mål. Det sker genom mängder av byråkrater – med eller utan partibok – i olika ämbetsverk, nämnder och styrelser. Styrningen är som sagt något diskret, men fungerar desto effektivare i och med att nätverket är informellt och tätt sammansatt.
Femtio år efter bokens utgivning kan jag konstatera att generalplanens kollektiva mönster vidareutvecklats. Detta är mest märkbart rörande bidragssystemen, byråkratin, undervisningen och de statsdirigerade SR/SVT. Likaså har Olof Palmes begynnande stöd för fattiga och förtryckta u-länder i framför allt Afrika växlats upp till den massiva globalism som avspeglas i enorma skattesatsningar på EU och SIDA. Men tydligast syns ändå idag de starka kollektiva tendenserna bakom en massiv lansering av ett påstått klimathot. På så vis fungerar fokuseringen på CO2 som en ny folkgemensam front.
Intressant är att nya sociala säkerhetsventiler har tillkommit vid sidan om frågor om alkohol och fri sexualitet, som Huntford diskuterar. Jag tänker främst på det potentiella hotet mot S-kollektivismen, nämligen en ideologi med fokus på individualism. Starka mediala och politiska krafter torgför numera en rad olika identitetsprogram som stegvis försvagar och motverkar den gamla generalplanens genomslagskraft. Kanske kan ett stegrat intresse för kön, hälsa, livsstil betraktas som säkerhetsventiler eller som upplägg till självkontroll. En ökad debatt om psykisk ohälsa – och medföljande medicinering – flyttar nämligen fokus bort från oron eller ångesten över påtagliga brister i S-partiets samhällsbygge.
Möjligtvis utgör ytterst det nya egotänket idag ett grundläggande hot mot S-kollektivismens politiska existens. I så fall skulle det glädja inte bara mig utan också (tror jag) en 92-årig Roland Huntford.
Torsten Sandström
2020-01-28
