Igår påmindes vi om nazismens vedervärdiga brott. En systematisk förintelse av 6 miljoner unga och gamla av den judiska befolkningen. Dessutom en likvidering av mer än 5 miljoner andra politiska och religiösa motståndare. Nazismens förskräckande grymheter gör det nödvändigt för många att stanna upp och minnas. Så att något likande förhoppningsvis inte händer igen.
Men ett dystert faktum är att den svenska offentligheten vägrar att visa sympati för kommunismens många gånger fler dödsoffer. Det beräknas att mellan 60 och 90 miljoner människor hittills dödats jorden runt. Och än idag sker mord och förföljelser av oliktänkande. Men någon minnesdag för kommunismens offer har ännu inte beslutats. Senast i februari 2019 säger Sveriges parlament följande: ” Enligt riksdagen finns det inte behov av några åtgärder i dessa frågor. Punkt!
Varför finns det inte ”behov” av en minnesdag för kommunismens hänsynslösa jakt på sina politiska motståndare? Förvisso kan det bero på den etniska grunden till judarnas förintelse. Men kommunismens dödande i strid mot åsiktsfriheten har en lika allvarliga karaktär och brotten pågår dessutom även i nutid.
En tänkbar förklaring till den haltande svenska attityden är att judar år 2000 utsetts till en nationell minoritetsgrupp i Sverige. En annan anledning är att temadagarna i allmänhet bestäms av FN och i denna organisation är många rysliga kommunistregimer medlemmar i centrala positioner. En näraliggande tredje orsak är en svensk rädsla för Kina och andra stater vi gör affärer med. En fjärde möjlig förklaring är en oro från vissa makthavare att stöta sig med V-partiet, som under många år varit en betrodd bricka i S-partiet politiska spel. Till saken hör att V-partiets ungdomsförbund i sina stadgar fortfarande hyllar kommunismens ideologi. Troligt är att de nämnda skälen samverkat till riksdagens beslut.
Någon kanske tycker att årskalenderns många temadagar är ett medialt jippo. Det ligger förstås något i detta, även om det inte rör elaka auktoritära regimers mördande. Men det är inte jippon jag talar om nu. Jag menar bestämt att två totalitära mörkerkrafter, nazism och kommunism, ska behandlas på samma sätt på grund av deras skrämmande praktik.
Vi står alltså ännu en gång inför en typiskt svensk dubbelmoral.
