Vi får varje dag höra från S-partiet att skatterna måste höjas för ”att trygga välfärden”. Det är ett slitet mantra som Sverige tyngts av i mer än 60 år. Det skapar ett intryck av att alla skattemedel används för nyttiga ändamål. Att medborgarna ges vård, skola och omsorg. Men den svenska välfärden ligger inte i världstopp. De politikområden som nämnts är för övrigt i kris. Men ändå är skatterna högst i vårt land. Här är alltså något som inte stämmer.
Jag har på bloggen skrivit om flera olika skäl till att skattekranen ständigt måste stå öppen för att mjölka medborgarna på pengar. Mest har jag bloggat om den svenska byråkratiska sjukan. Ifall ett stort samhällsproblem uppkommer – och det händer ofta – då skapas gärna en myndighet för att lösa problemet ifråga. Egentligen kvarstår problemet. Så insatsen är normalt bara en överslätande legitimering. Det framstår för folket som att problemet ska fixas. Detta tillsammans med Parkinson´s lagar medför att mer pengar offras och fler byråkrater anställs var dag.
En näraliggande förklaring till den öppna skattekranen är storskaligt mismanagement. Typexemplet är Sveriges 21 landsting och SKL. Här har mängden beslut från politiker och byråkrater medfört att själva vårdarbetet delvis stannat upp. Läkarna har få patientbesök per dag. Patienter tvingas köa. Sängplatser saknas.
En viktig förklaring till eländet är att vårdfackens getts för stor spelutrymme. Alla som besökt ett kommunalt vårdhem vet vad jag talar om. I tidningarna läser vi om personalbrist och utslitna ryggar hos de anställda. Men på många vårdhem finns gott om personal som ägnar en hel del tid åt att snacka, fika, röka osv, medan gamlingar blir liggande i sina sängar utan hjälp. Så är det inte överallt, förstås, men inte så sällan. Det svenska fackliga styret skapar nämligen rädda chefer (inte sällan med fackligt medlemskap) som inte vågar peka med handen och leda personalen. Den politiska ledningens undfallenhet gentemot svenska fackföreningar skapar ett av landets största arbetslivsproblem. Den chef som mot förmodan vågar höja rösten och styra upp riskerar att rapporteras som ett arbetsmiljöproblem. Allt detta tillhör vardagen på den offentliga sektorn idag (jfr däremot privat företags ambitioner i effektivitetens intresse). Alla kritiskt tänkande människor vet det. Men landets politiker låter det passera år efter år. Alltså inte bara S-partiet, som är fackföreningarnas högkvarter.
S-partiets grundläggande strategi är att använda dina och mina skattepengar för att främja deras egen politiska linje, som är kollektivismen eller korporativismen. Varje år används flera hundra miljarder av folkets skatter för att bygga en stark kollektiv sammanhållning enligt S-partiets egna ritningar för röstköp. Strategin har utarbetats under snart 100 år i och vid sidan om makten. Borgerliga regeringar har nämligen låtit bygget stå kvar.
Det viktigast redskapet för röstköp är förstås mängden statliga bidrag till alla och envar. Några är nödvändiga, men inte de flesta. Vidare har ambitionen att inlemma dig och mig i kollektivens världssamhälle medfört att många sköna miljarder skänks i u-landsbistånd till. Den som protesterar döms kvickt ut som rasist eller egoist. Lika bortkastade är ofta S-regeringarnas hundratals olika miljösatsningar . Den fysiska miljön påverkas mycket lite, men kollektivismens rörelse vinner tusentals nya byråkrater som gärna tömmer skattekistan i Greta T:s anda.
Minst omskrivet är intressant nog ABF, den organisation som fungerar som S-partiets egen politiska kommisarie. Med drygt hundra år på nacken och mer än hundra olika S-organisationer bakom sig är ABF något av nationens centrum för ideologisk indoktrinering. Täcknamnet är ”bildningsorganisation”. Men via ett nätverk i landets alla kommuner, många idogt arbetande anställda och c:a 30.000 cirkelledare blir ABF spindeln i S-partiets landsomfattande ideologiska nät. Alltså en gigantisk apparat för spridning av kollektivismens lyckobudskap. Det kan noteras att organisationen äger värdepapper för omkring 500 miljoner kronor.
Ja men, säger kanske någon, partiet har väl frihet att driva verksamhet. Javisst, men till den otäcka bilden av storebrors tankefabrik hör att staten ger bidrag till ABF med nästan en halv miljard kronor årligen. Inte direkt till partiarbete, förstås. Men indirekt görs partiets linje klart. Alltså samma tvång och förtäckta propagandamaskineri som finansieras av privata och statliga arbetsgivare, som tvingas att betala gratis lön till fackliga funktionärer, vilka i c:a 9 fall av 10 tillhör S-partiet och dagligen bär upp dess program.
Riksdagens borgerliga partier har under hundra år lämnat fältet fritt åt ABF:s legosoldater. OK, man har sina egna studieförbund, som mottar flera hundra sköna miljoner årligen. Men de agerar inte lika utstuderat och väloljat som S-partiest egen frälsningsarmé. Kanske beror det på naivitet, eller att borgarna själva är fångade av S-partiets hundraåriga kollektiva ideologi?
Om Sverige ska utvecklas till en vanlig demokratisk stat av västerländskt snitt måste S-partiets korporativa system undanröjas. Bort med all statlig samverkan med ABF, fackföreningsrörelsen, hyresgästföreningarna samt alla andra stödtrupper till S-partiet. Det luktar förmynderi och sovjetiskt propagandamaskineri. Oppositionen bör skämmas för att hålla det igång.
Torsten Sandström
2020-01-18
