Under de senaste veckorna har något viktigt inträffat. Det gäller den svenska dogmen som förnekar att stora samhällsproblem har en tydlig koppling till invandring. Nu vågar etablerade medier prata mer öppet om inflyttningsproblematiken. Jag skriver inte detta för att ta avstånd från invandring. Min reaktion sammanhänger med min fasta tro att ett öppet samtal alltid är bättre än ett mörkat, där fakta riggas för att passa in i politiska åsiktsmönster. Även otrevliga fakta måste upp på bordet. Först om alla kort läggs fram kan en god diskussion och bra lösningar åstadkommas. Tystnad innebär endast att det folkliga trycket ökar, för att till sist leda till överhettning och kanske explosion.
Vad är det då som hänt? Jo, först har statsminister Löfven i SVT gjort bort sig genom att i korkade ordalag förneka att de senaste årens våg av invandring kraftigt ökat ungdomskriminaliteten i landets förorter. Tidigare har han skyllt brottsligheten där på ungdomar från välbärgade kommuner, såsom Djursholm. På SVT argumenterade Lövfen nu desperat för att den ökande kriminaliteten endast beror på ekonomiska faktorer och fattigdom. Hans uttalanden har lett till en kraftig medial protest, trots den likriktning som hittills gällt i frågan i vårt land inom press, radio och teve.
Den andra sprickan i den svenska fasaden ser vi då PISA-resultaten redovisas. För första gången hör jag Skolverket(s) generaldirektör i SR säga att ojämlikheten mellan olika skolor eller elevgrupper beror på invandringen. Detta har givetvis kloka mänskor sedan länge redan förstått. Men den politiska klassen har varit förbjuden att tala klarspråk. Till bilden hör att en stor mängd invandrarelever uteslutits från att delta i PISA-testen (många fler i procent än i andra OECD-länder). De har alltså räknats bort pga språksvårigheter. Trots bortplockningen medges alltså nu ändå problem.
Den tredje sprickan rör den tilltagande debatten om samordningsnummer som delats ut till omkring 870 000 (!) personer, som (antas) sakna svenska personnummer. Vid sidan om medborgarna här i landet så finns med andra ord nästan 9% utlänningar med ett sådant identitetskort på låtsas. Jag återkommer snart med en blogg om de samordningsnummer som staten och myndigheterna frikostigt delat ut. Mottagarna är alltså utländska medborgare som visas här i landet eller utomlands (!) och där njuter av den svenska statens frikostiga bidragspolitik.
Jag skriver givetvis inte om problemen med skadeglädje. De ger nämligen en tragisk bild av det svenska samhällets fundamentala tillkortakommanden. Dessutom är det viktigt att betona att enbart en minoritet av de nyanlända är problematiska avseende våldskriminalitet (vad gäller ekonomiska oegentligheter är saken något annan). Av naturliga skäl har många fler skolproblem. Vem – förutom Skolverkets byråkrater – kan tro att ett flyktingbarn genast ska prestera i nivå med sina klasskamrater.
Om den inbilska svenska fasaden nu börjat rämna finns det anledning att hoppas på ett mer sansat politiskt samtal. Nu måste BRÅ börja samla statistik om ungdomsbrottslighetens koppling till invandring. Polisen måste också tala ur skägget vad gäller invandrarnas kraftiga överrepresentation i brottsutredningar. Och kriminalvården måste göra detsamma vad gäller trängseln på olika anstalter. Vidare måste SÄPO och polisen skrika ut att det måste bli ett slut på utdelandet av identitetskort på låtsas. Dvs de samordningsnummer som ofta inte säger något om personens verkliga identitet och bosättning.
Varför måste politiker och myndigheter börja tala klarspråk? För det första är sanningen alltid den bästa grunden för god politik. Förljugenhet döljer enbart landets svåra problem. Det är som sagt nödvändigt att se sanningen i vitögat. Hur bister den än är. Först när vi känner fakta kan Sverige göra vettiga val om den framtida invandringens omfång och former.
För det andra måste politiskt ansvar utkrävas från dem som i åratal mörkat verkligheten och försökt föra medborgarna bakom ljuset. En stor del av det politiska etablissemanget riskerar därför att hamna i skamvrån tillsammans med landets statsminister.
Torsten Sandström
2020-01-08
