Ett gammalt talesätt är ”tala om vilka du umgås med så ska jag säga vem du är”. Det brukar tillskrivas tragediförfattaren Euripides från Atens 400-tal fvt. Han kunde där skåda hur den första demokratin byggdes. Alltså hade han en del att berätta om homo politicus. Jag tror han känt igen sig i dagens svenska politiska landskap. Och sorgset beklagat socialdemokratins förvandling från en beundransvärd förkämpe för en arbetande majoritets sociala rättigheter till en leverantör av bidrag och lagstiftning. Alltså beslut till stöd för personer som livnär sig på det svenska majoritetssamhället ekonomiskt. Beslut för att köpa röster.
Med lagstiftningsmakten i sin hand har nämligen S-partiet lyssnat på sina vänner och levererat till dem. Man har inte vågat stöta sig med kompisarna, utan med liv och lust gått dem till mötes. I ofta rent stötande former har S-egoismen odlats. Trots kritik från höga jurister har S bara kört på och favoriserat sitt kollektiv. Allt förbi en häpen och tandlös opposition.
Exempel är enklast att finna i S-sällskapets absoluta närhet. Två av partiets främsta maktfundament har ogenerat favoriserats via svensk lagstiftning, som enligt demokratins spelregler, normalt inte får användas för att främja enskilda individer eller organisationer. Jag tänker nu i första hand på hyresgäströrelsen och landets fackföreningar (med riksavtal). Genom lagstiftning har de två grupperna av organisationer getts rätt att skaffa sig makt över boende och anställning landet. Hyresgäströrelsen har nämligen utnämnts till förhandlingspart rörande hyror. Och LO-facken – med sina många satelliter (i praktiken TCO och faktiskt ofta även SACO) – har via lag de facto getts monopol på att sluta centrala kollektivavtal. Andra fackföreningar – exv den som är störst i landets hamnar – har nämligen förlorat sin strejkrätt efter en lagändring nyligen. I lag har även LO:s fackliga funktionärer sedan länge tillförsäkrats betald ledighet på arbetsgivarnas bekostnad. S-partiet levererar gåvor till alla sina vänner, i syfte om att hålla samman sig egen politiska storfamilj. Konkurrenterna körs över helt enkelt.
Inte undra på att marknaderna för bostäder och anställning blivit två av nationens främsta problemsektorer. Monopolens ledare har gjort de båda områdena till centralstyrda stenstatyer, som hånler åt enskilda medborgare som förlorat rätten att själva söka lyckan i en förhandling. Vad gäller hyra så bor många S-kamrater kvar i rymliga centralt belägna lägenheter med låg hyra. Andra skor sig genom att i smyg hyra ut i andra hand eller säljer hyreskontrakt för stora slantar. Laglydiga byggentreprenörer ser därför ingen framtid i att bygga till S-vännernas riggade hyresnivå. Följden blir givetvis bostadsbrist! På arbetsmarknaden syns trögrörligheten i problem för arbetsgivare att anställa och säga upp beroende på konjunkturens svängningar. Vidare får personer med svag kompetens – invandrare och ungdomar – inte jobb till centralkommandots betongartade lönevillkor. En korporativ planekonomi är vad vi ser.
S-partiet har även på andra samhällsområden skapat lagstiftning som gynnar grupper som man önskar hålla sig väl med för att i val vinna röster. Mest häpnadsväckande är oviljan att höja straffnivåerna för olika typer av brott, exv de överfallsvåldtäkter som ökat kraftigt på senare tid. Den officiella S-linjen är nämligen att högre straff inte hjälper, en tanke som annars är helt främmande för partiet då det gäller att införa högre avgifter på miljöskadlig verksamhet. Kriminella som annars borde ses som fiender betraktas alltså av S-partiet som viljelösa offer. Genom att stryka illgärningsmän medhårs hoppas S locka väljare i landets klandominerade ghetton.
S-partiets vacklande popularitet har inneburit en intensiv odling av förmåner för allehanda svenska minoritetsgrupperingar. Det är fullständigt klart att feministimperiet – en klick akademiker med svikna karriärsförhoppningar – från S alltid får det som begärs efter minsta vink. Sak samma med en växande skara av barnrättskramare. Från 1 januari 2020 får de en egen lagstiftning, som ska gälla vid sidan om (alltså inte överordnat) annan lagstiftning rörande förhållandet barn – föräldrar – samhälle. Någon egentlig positionsförskjutning till barnen sker alltså inte genom den nya lagen. Men att den kommer att tynga domstolar och myndigheter med tusentals tolkningstvister är klart. Särskilt juridisk mindre kunniga tjänstemän på olika myndigheter lär falla till föga för barnrättsmaffians kategoriska krav.
En översikt över S-partiets beslutsfattande till stöd för sina medresenärer på sällskapsresan blir ofullständig om inte deras byggande av en politisk klasstruktur nämns. Jag har redan nämnt basen, dvs makt och gratispengar till exv fackliga förtroendemän. Högre upp skänks tusentals yrkespolitiker hel- eller deltidssysselsättning i kommuner, landsting och riksdag. Och på toppen syns välbetalda reträttpositioner och sköna avgångsvederlag. Allt sker utan nästan någon kritik från landets medier. Nu är detta inte så konstigt. SR/SVT leds genom stiftelser där S-kollektivets korporationer sitter på rad. Och någon opposition kan inte heller väntas från stora tidningshus som väntar på framtida presstöd från staten.
I S-partiets ungdom stod frågor om rösträtt, 8-timmarsdag, utbildning och livsnödvändig välfärd på dagordningen. När detta förverkligats tvingades S förändra sina paroller. Nu blev det inte längre fråga om att bidrag och andra förmåner som skulle utgå efter personers behov och förmåga. Nu betalades bidrag ut oavsett mottagarens förmåga att klara sig själv. Att tala om krav var självklart inte gångbart S-vänner emellan.
Så odlas kollektivism modell S. Korporationer och enskilda hålls i gyllne tyglar. Och det politiska budskapet präglas av en kategorisk eftergivenhet. Ingen vågar tala om vad medborgarna själva måste göra (mer än att betala skatt). Individen betraktas som offer för sin verklighet. Och så smeks vännerna till S-partiet ständigt medhårs. Bidragen flödar över dem under sällskapsresan. Trots att nationen befinner sig i nedförsbacken.
Torsten Sandström
2020-01-06
