Visst är det skönt med organisationer som Missing People! En rörelse som bygger på fria människor som vill göra en samhällsinsats. Personer som offrar egen tid och bekvämlighet för att söka efter medmänniskor som försvunnit. Ofta blir det fråga om dagar av letande utan ekonomisk ersättning. Bara i syfte att hjälpa andra. Det är just den typen av fria medborgerliga rörelser som gör ett samhälle starkt och gott.
Jag skriver detta med anledning av ett inslag i SVT Rapport i går kväll. Den statsdirigerade televisionen önskade nämligen uppmärksamma svenska folket på behovet av att utbilda medlemmarna i Missing People. Några statliga myndighetspersoner från högskolan (i Borås) och polisen menade att Missing Peoples medlemmar måste lära sig lagregler, etiska normer mm för att korrekt kunna fullgöra uppdraget med sökning efter försvunna.
Här har vi alltså en frivilligrörelse, som fungerar just på grund av sitt fria och spontana engagemang. Men själva frihetstanken tycks främmande för det officiella Sverige. Här måste allt styras av lagregler och moraliska regler. Det kliar i fingrarna på politiker och byråkrater. Precis som om samhället riskerar att gå över styr om inte en offentligt fastslagen färdriktning eller värdegrund lärs ut. En rädsla för att fria människor ska trampa fel. Och göra vad själva önskar.
Jag undrar. Var finns tilliten till enskildas goda omdömen? Och var finns kunskapen om att engagemanget riskerar att kvävas om olika formaliteter ständigt måste läras in? Jag menar att själva idén om skolning av medlemmar i Missing people är ett tecken på en svensk sjuka. Innebörden är att Storebror staten ständigt måste ha sitt finger med i livet alla skeden och att normer alltid måste ställas upp och präntas in.
Vi ser faktisk hur detta problem redan lamslagit polisen och flera myndigheter som ska hantera akuta och svåra problem i Sverige. Varje dag ser vi hur något går i stå. Myndigheter förbjuds utväxla information. Sekretesslagen tycks stå över såväl grundlag som Bibel. och innan något sker måste ingående regelstudier genomföras och högre chefer informeras. Förenligheten med värdegrunden sätts ifråga osv. Inte undra på att myndigheterna förlorar tid och förmåga att agera snabbt. Och resultatet blir förstås en form av handlingsförlamning. Kloka människor – som ledaren för Missing People i SVT:s inslag – inser tydligt detta problem. Men det gör inte ledande politiker, svenska medier eller anställda hos olika myndigheter som ständigt söker efter nya kontrolluppgifter.
I det lilla formatet visade därför teveinslaget om Missing People på ett stort svensk dilemma. En bristande tilltro till enskilda samhällsmedlemmar. Och en övertro på myndigheterna förmåga att styra via normer av olika slag. En form av omyndigförklaring av dig och mig samt vår förmåga att agera på ett bra eget vis i samhället. Alltså ännu ett allvarligt sjukdomssymptom i vårt land.
En ymnig och alltmer oklar svensk lagstiftning är tillsammans med det spridda värdegrundstänket en orsak till eländet. Vi har en sekretesslagstiftning som verkligen funkar som proppen Orvar. Likaså en enorm dataskyddsreglering som hindrar fria tankar och initiativ. Vidare en skollagstiftning som segar med kunskapsförmedling och i stället vill göra barnen till statens förlängda arm. Och från och med i januari 2020 blir barnkonventionen lag, varvid massor av flummiga regler kommer att ytterligare senarelägga arbetet i domstolar och myndigheter. En seg smet av svårtolkade regler – av vilka många är onödiga – sprider sig alltså över en nation som redan har tillräckligt många problem. Jag ser mig om och letar febrilt efter den röda knapp som kan stoppa den svenska rulltrappans färd nedåt. Den funkar inte. Systemfel meddelas det.
Missing People uträttar saker. Men det svenska samhället – Missing Sense – gör inte det.
Torsten Sandström
.
