Ett vettigt stöd åt betydelsefulla samhällsminoriteter är ett tecken på ett civiliserat samhälle. Jag har länge sysslat med aktiebolagsrätt, en gren av juridiken där ett rimligt värnande av småägare är viktigt för att noterade bolag ska vinna framgång. I strategiska frågor ges därför minoriteten olika former av skydd. Men ingen klok person skulle säga att minoritetsägarna ska bestämma över företaget. Inom dagspolitiken möter vi dock denna ambition varje dag.
Svenska medier för en stenhård propaganda för en handfull ämnen som elitens politiker anser korrekta. I centrum står nu inte vetenskap, jämställdhet, kompetens, nationell hushållning etc, utan subjektiva tankar om kön, klimat, psykisk ohälsa osv. Idéerna från den lilla gruppen omformas till krav på samhället som helhet. De basuneras ut som naturlagar. Maktlystna kvinnor, färgade, hbtq-are, samer och religiösa minoriteter måste ges särskild plats. Och alla klimatskeptiker måste känna djup skam över handlingar som medför ökat utsläpp av CO2. Svenska folket är dock tämligen oberört av lockropen från ett politiserande fåtal.
Men Sveriges folk är sannerligen inte längre världen lyckligaste. Kanske håller vi på att bli den nation där människor känner mest främlingskap. Alltfler medborgare börjar se sig som sjuka. De söker därför vård i en apparat som inte kan hjälpa dem förrän där kön av väntande slutar. Många människor våndas. Man förväntar sig därför samtal om vård, skola och omsorg. Men inte i vårt land.
Vi möter flera kretsar av minoritetskämpar, som inte vill lyssna på vanliga svenskar och deras vardagsproblem rörande utbildning, bostad, vårdköer osv. Små välorganiserade grupper har nämligen sin egen agenda. De funderar inte över arbetslöshet, bostadsbrist, förortstvåld, stängda operationssalar, ett försvar utan soldater osv, utan basunerar ut sin egen lilla grupps snäva frågor. De kräver helt fräckt att majoritetssamhället ska anpassa sig till deras personliga krav. Annars skriker de om diskriminering. Samhället måste ändras så att deras vänner ges jobb med makt. Deras syn på miljön måste få stöd, påstår de.
Inom dessa kretsar tror få på kunskapens makt eller kompetensen rätt att visa färdriktningen. Nu är det det särgruppernas intressen som ska bestämma. Deras medlemmar ska styra. Det gäller alltså inte längre kunskap och erfarenhet. Det är minoritetsgruppens tänk som ska fram, nästan överallt. Deras idéer om kön, klimathets och likande identitetsdrömmar ska styra utvecklingen. Fram träder en mekanisk, närmast robotliknande, struktur som verkar ostoppbar. Ingen vågar säga emot. Politiker och medier eldar tvärtom på. Detta är kvoteringssamhället Sverige, nyårsafton 2019.
