Läser i Dagens samhälle att stat och kommuner under 2018 byggt hus för omkring 60 miljarder kronor. Nu riktas mitt intresset mot den svenska konst- och kulturkorporativismen, som innebär att staten och omkring 30% av kommunerna slutit avtal med KRO (konstnärsfacket) om den sk 1%-regeln. Den innebär att 1% av det offentligas byggkostnader ska användas för köp av konst till offentliga lokaler. Om alla nybyggen inom offentlig sektor omfattades blir alltså projektkostnaden totalt omkring 500 miljoner kronor dyrare på grund konstinköp. Frågan är om detta är ett vettigt sätt att använda skattebetalarnas pengar.
Någon säger att 1% är peanuts i sammanhanget. Och att ändamålet är gott. Visst, det är en hundradel av byggets kostnad. Men det är en kostnad som inte är nödvändig. Det offentliga ska bygga funktionella hus. Men inga lyxkåkar. Och den konstnärliga utsmyckningens kvalitet råder det som bekant högst delade meningar, liksom om klädmodet od. Dessutom är svinnet stort av konstverk från offentliga lokaler. Om enklare/billigare utsmyckning väljs kan den offentliga miljön bli väl så god. Och svenska politiker ska inte tvinga folket att betala skatt för annat än det som är absolut nödvändigt. Inte heller för att hålla KRO igång – en av landets tusen korporationer.
Skattebetalarna har behov av service avseende vård, skolor, rättsväsende, försvar och liknande. Att lokalerna är smyckade med billiga tryck och textilier är enligt min mening rimligt. Men att det offentligas chefer och KRO tillsammans ska trissa upp skatten genom dyrbara konstbeställningar tycker jag är slöseri med andras pengar. Konsten måste stå på sina egna ben och inte leva på blodtransfusioner från magra överutmjölkade skattebetalare. Rika privatpersoner och företag får däremot gärna välja att punga ut om de önskar.
Ett av landets värsta skrytbyggen är det nya Karolinska sjukhuset. Det lär under åren ha kostat omkring 60 miljarder kronor. Landstinget i Stockholm säger sig (på internet) betala 2 % (!) för konstköp. Detta innebär att en dryg miljard har avtvingats folket i Stockholms län bara för utsmyckningen i Solna! Dessutom måste den spektakulära arkitekturen – onödigt sneda vinklar hit och dit samt massor med glas – ha kostat ännu fler miljarder, något som förstärker bilden av landstingets slöseri vid hanteringen av andras pengar. Det påminner om forna tiders furstars sätt att spendera på konst och lyxbyggen, penningsatsningar som småfolket tvingades betala, men knappast hade någon glädje av.
Nu kan man förstås säga att det jag nyss skrivit även gäller offentliga kultursatsningar i allmänhet. Javisst. Det är enbart en elit som har glädje av satsningar på Operan, offentliga teatrar, konstmuser, idrottspalats osv. Även svagt utnyttjade bibliotek hamnar i riskzonen, liksom statligt filmstöd. Till alla dessa miljarder kommer ännu fler överflödiga i bidrag till föreningar, tidskrifter, dagspress, SR/SVT. Alltså en hel flod av miljarder som storebror tvingar av dig och mig. Min åsikt är att medborgarna bör få lägre kulturskatt, för att i stället låta dessa välja hur pengarna ska användas.
Den största besparingspotentialen rör en stor skara kulturadministratörer, som (med näsan i vädret) levererar det som fåtalet önskar. Varför inte destinera mycket mer pengar till skolan och lärarna där? För att på så vis bygga ett kulturintresse från grunden? Någon säger att det är en frihetsfråga att konsumera kultur. Jag menar att det i stället är fråga om valfrihet. Folk har nuförtiden möjlighet att för en liten penning själva köpa begagnade böcker och konsumera annan kultur (musik, teater och film) via internet. Idag behövs inte längre kultursveriges alla prussiluskor, i stil med de som samlas till årliga frälsningsmöten på konferenser och bokmässor. Den verkliga friheten är – nu liksom i historiens mörker – att medborgarna slipper betala för det som ett fåtal andra konsumerar. Nationens ofantliga slöseri med pengar på kultur är – då som nu – att hylla furstarnas klokhet och storhet.
Jag skriver detta inte bara för att sänka skattetrycket. Min avsikt är att den offentliga sektorn inte kan fortsätta att svälla ikraft av Parkinsons lagar och egoism hos sk förståsigpåare av kultur. Det gäller att prioritera i välfärden samtidigt som människor som sagt själva ska få välja hur de ska använda sina pengar. Så fram med rödpennan i alla offentliga budgetar! Det finns en otrolig potential till besparingar. Och många bäckar små gör till sist en hel flod av pengar tillbaks till en skattetrött befolkning.
Torsten Sandström
2019-12-30
