Under några dagar har jag vistats i Köpenhamn. En storstad så annorlunda jämfört med Stockholm. Framför allt är det slående att det danska samhället visar en helt annan – och mer politiskt avslappnad – sida än Sverige. Jag tror aldrig jag hört en dansk påstå att deras nation är ett föredöme för världen. Eller att någon dansk statsminister vågar upprepa orden om behovet av det ”starka samhället”. Varför denna skillnad mellan två stater som är nära kulturellt förbundna och som under långa perioder haft regeringar av märket S?
Visst finns det flera sociala strukturskillnader mellan Danmark och Sverige. Odling, livsmedel och handel står mot svensk storindustri. Danmark var under tysk ockupation medan Sverige kompromissade rejält med Hitler. Religionens grepp över danskarna är mer påtaglig. Fackföreningarna topprider vårt land. Men i mina ögon räcker inte dessa förklaringar fullt ut. Båda staterna har utvecklade välfärdssystem. Det är alltså något annat som medför att svenskarna förhäver sig och talar om det starka samhället. Något ideologiskt och svårgripbart.
Jag tror att det har att göra med dimmor av en uppsvenskhet. Dvs en historisk syn på Sverige med ett centrum i Svealand. Här finns en dogmatisk linje från Gustav Vasa, via Axel Oxenstierna till den svenska socialdemokratin. Det kanske låter konstigt. Men de tre mäktiga har alla verkat för idén om den starka svenska staten. Deras mål har varit att säkra dess bestånd och skatteinkomster. Detta syns särskilt tydlig i S-partiets där talet om det starka samhället, som vi snart ska se, blivit ett knep (ett mantra) för att ständigt höja skatterna. Man kan säga att de tre byggt landet, på gott och ont. Men för en nutida svensk måste den politik som idag förs av S-partiet starkt ifrågasättas.
Under sitt långa innehav av makten över den svenska statsapparaten har S-partiet byggt upp ett ideologiskt centralkommando. Per Albin Hansson och Tage Erlander startade bygget, men i avsevärt mindre strategisk eller maktlysten form. För övrigt med ett skånskt inslag. Men genom Olof Palme har den storsvenska synen fullbordats, något som verkligen syns hos dagens enkla megafoner, Stefan Löfven och hans gäng av yrkespolitiker. Utan tvekan har den statsfinansierade radion och teven haft en viktig funktion i byggandet av uppsvensk hybris. Allt har kommenderats fram från högre ort, dvs från statsdepartementen och lojala medier. Den svenska skolan och universiteten har varit ytterligare predikstolar för vikten av central kontroll. Sveriges överdimensionerade myndigheter en annan. En förvirrad och hukande politisk opposition har fortlöpande rättat in sig i ledet. Regeringarna Bildt och framför allt Reinfeld kan närmast sägas ha fört en S-politik light. Även från moderaterna har man alltså fått höra ord om det starka samhället och om en önskan att vara ett ”statsbärande” parti.
Jag har redan sagt att Danmarks välfärd är jämförbar med Sveriges. Men ändå har Sverige ett skattetryck som är omkring 7 % högre än Danmarks (som för övrigt tangerar genomsnittet inom OECD). Jag tror att upprätthållandet av ett högt skattetryck – utan synbara välfärdsvinster eller annan nationell nytta – är orsaken till dagens S-prat om ”det starka samhället”. I realiteten är det fråga om S-partiets maktställning. Likaså det fåniga talet om Sverige som ”ett föredöme” på världsscenen. Att det rör sig om tomt prat förstår vem som helst som försöker göra sig ideologiskt fri. Fundera över följande. Vilket militärt försvar av friheten har vi i vårt land? Danmark är medlemmar av NATO. Hur fungerar den svenska polisen? Den danska vill ha gränskontroll över Öresund. Är svensk skola och universitet internationella spjutspetsar? Kan den svenska vårdens tillgänglighet kallas ”öppen”? Hur är det med tillgången på bostäder?
Jag är övertygad om att talet om det ”starka samhället” helt enkelt är ett bedrägeri. Det är ett smart ideologiskt vapen för S-partiet att försöka behålla makten över landet och medborgarna. Ett mantra som upprepas så ofta att många tror att det är sant.
Det är mot den bakgrunden som jag anser att luften är lättare att andas in i Köpenhamn. Visst finns det otrevliga bensingaser även här. Men de känns andligen enklare att hantera än i storsvenskarnas huvudstad. I Danmark jobbas det praktiskt mot utsläpp – många fler cyklar för övrigt – men inte med målet att vara världens föredöme. Där nöjer man sig med att göra en vettig insats för sina egna medborgare i förhållande till nationens storlek. Det svenska ledarinitiativet i en frälsningsrörelse för världens klimat kostar stora skattepengar, i en situation då det är osäkert om CO2 är den främsta förklaringen till ökad uppvärmning. Danskarna har inget behov av att mästra andra nationer, ty här har betydelsen av en stark stat inte vuxit sig fast. Danskarna är pragmatiska och har lätt till ett smil. Opinionsmätningar påstår att folket är lyckligast i världen.
Det danska samhället präglas av en god önskan att kritiskt lyssna på andra samt att kompromissa. Man ser sig som en liten kugge i ett större system, med uppgift att lösa den egna nationens problem. Sverige ser sig som en global ledare, om än av något mindre magnitud än stormakterna. Följaktligen har Sverige tappat fokus på en rad av sina interna svåra tillkortakommanden (skola, vård, bostäder, kriminalitet, försvar, invandring etc). Uppsvenska yrkespolitiker sysslar nämligen inte med detta, utan med att bygga bilden av Sverige som en förebild. Betydande energi läggs följaktligen ned på att kritisera sydsvenska politikers strävan efter praktisk regional samverkan över partigränserna.
Till min bild hör att jag inom loppet av en månad besökt Nationalmuséet i Stockholm respektive Köpenhamn. Det förra är i huvudsak en god konstsamling, det senare en kollektion av unika och värdefulla historiska ting, framför allt från tiden före och strax efter vikingarnas framträdande. Trots detta faller jämförelsen tveklöst ut till Danmarks fördel. I Köpenhamn visar man utan nationella övertoner upp den kulturskatt man verkligen innehar och är glad över. I det dyrt nyrenoverade palatset i Stockholm skäms man däremot uppenbarligen till och med över namnet ”national”-museum. För globalister är nationalism en styggelse. På flera ställen märks skyltar och andra politiska pekpinnar som varnar för att konsten utstrålar nationalism eller en sned historisk syn. Här syns således tydligt den nutida statsapparatens strävan efter ideologisk styrning av storsverige. Föremålens unika form, färg och inte minst tradition betyder officiellt litet jämfört med uppgiften att presentera Sverige som ett ideologiskt eller politiskt föredöme för andra nationer. Så talar en myndig svensk statsapparat till sina hukande medborgare.
Torsten Sandström
2019-12-25
