Sveriges invandringspolitik bygger på ett juridiskt system för asyl plus en utlänningslag. Detta innebär att en utlänning, som befinner sig på svenskt territorium, har rätt att ansöka om uppehållstillstånd. Detta ses som en mänsklig rättighet, till följd av internationell rätt. Men reglerna om att beviljas sådant tillstånd – och på sikt kanske även svenskt medborgarskap – finns i utlänningslagen. Där räknas grunderna för uppehållstillstånd upp. Ifall ansökan avslås ska personen ifråga lämna Sverige. Sådan utvisning ska verkställas av polisen.
Nu är problemet att Sverige också har regler som förbjuder utvisning till länder som tillåter dödsstraff eller har regimer som i olika avseenden ses som förtryckande. Effekten har blivit att flertalet utlänningar som vägrats uppehållstillstånd ändå lever kvar i vårt land. Alla inser att de hamnar i ett långvarigt utanförskap. Svårigheterna att leva ett dräglig liv innebär förstås att de berörda ofta ägnar sig åt svartjobb, prostitution, kriminalitet mm. Att många måste försörjas och ges hälsovård av det allmänna – dvs skattebetalarna – är uppenbart.
Den svenska lagstiftningen om invandring innehåller alltså två motstridiga system. Det ena lockar fram långa, riskabla, dyrbara och maffiaarrangerade resor till Sverige där en asylprövning ska ske. Det andra systemet hindrar den svenska nationen att verkställa en utvisning av de sökande som saknar en laglig rätt att bli kvar. Varje klok människa inser att detta innebär ett juridiskt moment 22, alltså en ohållbar situation.
Men den som försöker tänka fritt inser att det finns lösningar på den juridiska konflikten. Något av regelsystemen måste förändras. Jag misstänker att Sverige inte vill skicka en person till ett land där död eller förföljelse hotar. Därför blir min slutsats – som jag tidigare pläderat för i denna blogg – att den heligförklarade svenska asylrätten måste stöpas om. Ett slopande innebär inte något upprörande, som många vänstermänniskor påstår. Det är närmast rena logiken. Om inte en utvisning kan verkställas så är en rätt till asyl liktydig med öppna dörrens politik. Vidare är det klart att asylrätten kan ersättas med ett mer effektivt, rättvist, humant och mycket mindre kostnadskrävande juridiskt system. Det som fattas är bara mod och vilja till nytänkande.
Lösningen är att asylrätten slopas och att prövningen av uppehållstillstånd sker utomland. Här finns några alternativ. Ett är att en svensk ambassad handlägger prövningen. Ett annat är att prövningen sker genom en svensk myndighet som står i kontakt med några av de många flyktingläger som finns jorden runt. Jag tror läsarna genast inser fördelen med en prövning utanför Sveriges gränser.
1. Alla som önskar invandra slipper ta sig till Sverige, med de risker som nyss nämnts. Detta innebär en stor humanitär reform.
2. Enbart de som klarar prövningen – i en instans och på ort och ställe – ges rätt till uppehållstillstånd och efter några år svenskt medborgarskap (efter en enkel granskning av laglydigheten, dvs eventuell kriminalitet).
3. Svenska staten ges möjlighet att planera, dimensionera och verkställa integrationen i riket. Att detta innebär en besparing i mångmiljardklassen är uppenbart. Särskilt intressant är möjligheten att välja invandrare med kompetens för bristyrken.
4. Svenska staten undviker att ytterligare vidga den stora krets av individer som saknar lagligt stöd för uppehåll i landet. Även här finns tydliga humanitära och nationalekonomiska fördelar samt en högst rimlig förhoppning om minskad kriminalitet.
6. Slutligen måste reglerna om utvisning skärpas för dem som i strid mot det nya systemet olagligt tar sig in i riket. Detta är tyvärr nödvändigt. Annars kommer Sverige fortsatt att signalera den öppna dörrens politik. Den tuffhet som krävs blir en stötesten för en svensk stat som ser sig som globens rättesnöre.
När jag läser punkterna ovan slår det mig att de förefaller självklara och att det är märkligt att det politiska etablissemanget förbisett dem. Vid närmare eftertanke inser jag problemet bottnar i bristen på nytänkande eller snarare en inlåsning i den snäva svenska åsiktskorridoren. Asylrätten har blivit en helig ko – ordet är som sagt ett mantra i vårt land. Asyl uppfattas närmast som en oinskränkbar mänsklig rättighet, alltså som en naturlag. Att landets kännare av folkrätt – och kanske främst de som saknar kompetens därom – bidragit till denna illusion är tydligt. Enbart EU-fördraget tvingar Sverige, om jag förstår saken rätt, att godta fri rörlighet för arbetssökande och studerande. Frågan om flyktingar och andra utlänningar rätt till uppehållstillstånd är en fråga som redan idag regleras i utlänningslagen i inskränkande ordalag.
Inget hindrar med andra ord Sverige att löpa linan ut och slopa en rätt till asylprövning inom nationens gränser. Ett sådant slopande saknar som framgått få förlorare. Antalet vinnare är däremot i mångmiljonklassen. Inte minst Sveriges alla skattebetalare.
Torsten Sandström
2019-12-18
