I dagarna diskuteras med all rätt problemet om att barn idag rör sig alltför lite. De sitter dag och natt framför skärmen. Och blir trötta och feta.
Även på en politisk nivå syns i dagarna ett liknande problem. Politiker som rör sig och tar över landets fackföreningar. Det är inget nytt egentligen. Men att landets största fackförening TCO, med hundratusentals borgerliga väljare, ska tvingas betala månadsavgifter till en fackföreningsordförande från S-partiet är i grunden problematiskt.
Den avgående ordföranden kom till TCO från riksdagen (som S-ledamot) innan hon för en månad sedan lämnade TCO och blev arbetsmarknadsminister. Och nu väljs en ny TCO-ordförande med gedigen S-bakgrund. Vem kan tro annat än att hon kommer att driva S-partiets politik med TCO-medlemmarnas pengar.
Vi ser dessutom ett praktexempel på svensk korporativism. Organisationernas och statens intressen flätas samman. Att det kan råka hända ibland är en sak. Men en systematisk sammankoppling av viktiga organisationer med statsapparat och regering minskar den samhällskritiska bas som är nyttig för all god utveckling.
Så ut med politiker från fackföreningar och andra intresseorganisaitioner! Och ut med fackbossar från regeringen! Mer rörlighet bör alltså gälla för såväl ungdomar som politiker. Medlemmar i facket måste bli mer rörliga (aktivera dig eller lämna facket). Och för såväl politiker och fackledare vore bäst med en stupstock för omval efter en eller högst två mandatperioder. Den som inte rör sig blir en propp. En propp som motverkar en frisk kropp – och som blockerar en god politisk utveckling i samhället. Såväl ungdomar som politiker blir feta och trötta.
