En bild säger ofta mer än ord. Att den svenska sjukvården har stora problem på grund av landstingens ineffektivitet är uppenbart. Huvudproblemet är att en mängd politiker får sin försörjning – helt eller delvis – genom att fatta beslut över vårdapparatens utformning. Bilden ovan visar bara politikerna från ett av 22 landsting i en nation med enbart 10 miljoner medborgare. Det måste vara fullständigt klart att det inte behövs så många politiker. Det är till och med så att mängden beslutfattare är en viktig förklaring till att vården gått i stå. Ju flera kockar desto sämre soppa brukar man säga.
Alltför många yrkespolitiker står alltså i vägen för en reformering av vårdsverige. Inte bara i landstingen förstås. Ty politikernas karriärvägar löper i korthet så här: ungdomsförbund – fackföreningar – kommuner – landsting – riksdag – regering. Allt avancemang sker i en politisk värld för sig. Inom en tämligen sluten politisk klass där ekonomiska ersättningar, pensioner, familjerelationer, internationella uppdrag vävs samman till en stenhård ogenomtränglig väv. En struktur som det krävs jättestora politiska beslut för att förändra.
Det finns emellertid några tecken på att ”vanvården” alltmer hamnar i debattens fokus. Det är bra. Men på bilden fortsätter yrkespolitikerna i Stockholm att träta om sin politiska framtid, dvs om hur jobben ska fördelas. En i hög grad ansvarig moderat – som bollat med miljarder i Karolinska sjukhuset – kämpar nu för sin försörjning. Och en före detta S-minister har plötsligt slängts in i landstingets ledning för att få en ny försörjning (efter att ha kört bil berusad). När krubban är tom bits de politiska avelshästarna.
Sådan är bilden från Sverige i november 2019.
