Det är söndag kväll. Bakom mig är kulturprogrammet Babbel på teven. Två svartklädda feminister som samtalar en kvart om #Me too och J-C Arnaults brott. Den ena har skrivit en bok om detta och boken måste få reklam. Allt är helt förutsägbart. Två högt stylade kvinnor som vet bäst, tror de. Därför samtalar de med varandra. Två som pratar ett annat språk än de flesta an dra svenskar. Sitt eget fikonspråk. Detta kallas public service. Och anses politiskt oberoende.
Men nästan alla skattebetalare – särskilt de yngre och medelålders som står för miljarder av tvångsavgifterna till SVT – sysslar under tiden med annat. Nej, inte ser de på SVT! De kollar tevekanaler som de själva frivilligt betalar privat för. Eller så är de ute på internet och ser på You tube eller nå´t liknande.
Sådan är söndagen i dagens Sverige. Ett fritt land, sägs det. Men inte om man ser till SVT. Ett hårt PK-styrt samhälle. Men, var så säker. På sikt kommer förmynderiet att brytas.
Bakom mig rullar Babbel vidare. Nu talas det om biblioterapi. Ännu en nytt fint namn på något gammalt. Dvs att läsande kan läka själsliga sår. Alla bokslukare vet redan detta. Men i feministernas värld upptäcks hjulet var dag…
