SvD har idag ett intressant, anmärkningsvärt och bra reportage om hur Sveriges regering under åren har slösat med pengar till FN och deras underorganisationer. Så här lyder rubriken:
Sverige betalar 18 miljarder – trots alla skandaler
Tidningen radar upp mängder av allvarliga problem inom UNWRA (Palestinahjälpen) och WFP (Livsmedelsprogrammet). Det rör sig om om mismanagement av olika slag. Chefer som snor till sig pengar, trakasserar anställda, sexpåhopp, sopande av övergrepp under mattan, vänskapskorruption osv. Till detta kommer ofantliga byråkratier, som rutinmässigt slirar. Bakom en skylt om ”nödhjälp” slängs alltså metodiskt svenska skattebetalares pengar bort. Naturligtvis inte alla penningbidrag. Men en bild projiceras tydligt av en kleptokrati med korruption och flera andra allvarliga problem.
Jag och många andra vill se en mycket mer ansvarsfull politik vad gäller bidrag till FN och SIDA. Sparpotentialen avser några tiotals miljarder vart år! Men naiva politiker bara kör på som forna tiders jesuitpräster. Ändamålet helgar medlen, sägs det. Alltså slängs fortsatta miljardstöd i slukhålet. År efter år. Och så lutar ministrar på huvudet och säger: ”vi måste höja skatterna nästa år”.
Hur länge ska den politiska klassens bidragscirkus fortsätta? Jag menar nämligen att det finns personliga band mellan svenska politiker och FN- chefernas misskötsamhet. Tid efter annan kvoteras ett antal höga svenska politiker in på ledande poster inom de globala byråkratierna. Detta som tack för att bidragskarusellen hålls i gång med flera miljarder kronor varje år. Etablissemanget sluter leden och sopar därför kritiken under mattan. Nya medlemmar av den svenska politiska klassen står i tur för inkvotering på glassiga uppdrag hos FN med lågbeskattad utlandsinkomster. Fråga S-partiets många ministrar hur de lyckats bygga upp förmögenheter i mångmiljonklassen. Svaret är faktiska kick-backs från FN, EU och andra globala organisationer avseende jobb som är rena sinekurerna och inte ställer krav på expertkompetens. Det är gåvor för politiskt stöd, som de svenska klasskamraterna fixat. Och vem finansierar? Vanliga svenskar med normala löner som beskattas stenhårt i Sverige.
Det jag nu skriver ogillas av etablissemanget. Det kallas att så misstro och skingra sammanhållningen i samhället. Ja, mina ord får kanske denna effekt. Jag hoppas det, tyvärr. Men mina ord är sanna. Och min vrede är genuin.
Den politiska klassens uppträdande är ett stort svenskt problem. Hoppfullt är kanske att historien lär oss att maktfullkomliga politiker i bästa fall tvingas bort. Liksom då Berlinmuren föll. Också DDR:s ledare ansåg förstås att de gjort sig förtjänta av sina goda löner och pensioner…
