Vi läser dagligen i tidningarna om en ny metod att tillrättavisa stökiga elever i skolan. Som vanligt har psykologer och pedagoger lyckats namnge sin nya leksak, så att den ska få en skymt av vetenskaplighet: lågaffektivt bemötande. I själva verket är det inte fråga om någon nyhet. Enbart en form av passiv tillrättavisning från lärarens sida. Den enkla tanken är att inta en neutral pose gentemot den som stör ordningen. Alltså inga hårda ord och absolut inte några grepp om personen ifråga. Bara ett tydligt resonerade, i lugn stil.
Det är troligt att denna attityd fungerar många gånger. Egentligen är det fråga om ett naturligt förhållningssätt vid barnuppfostran. För övrigt även på arbetsmarknaden, inom rättsvården samt vid träning av hundar. Aggression är inte någon bra startpunkt i något sammanhang när det gäller att tillrättavisa den som avviker från normer för ett gott uppförande. Det har kloka lärare sedan antiken förstått. Och sedan länge har jurister varit på det klara med att exv ”den första resan stöld” ska behandlas förhållandevis milt. En hygglig reaktion gör det givetvis möjligt för en bråkig person att lugna ned sig, sträva efter anpassning och gå vidare utan att nämnvärt ha förlorat ansiktet. På så vis framstår den ”nya” patentmedicin som beteendevetarna serverar på lärardagar landet runt som komiskt sliten.
Men ändå anser jag att det lågaffektiva tänket pedagoger och psykologer nu presenterar är felaktigt samt till och med samhällsfarligt. Låt mig förklara. Patentlösningar funkar i allmänhet dåligt i sociala sammanhang. Avvikare agerar och reagerar nämligen så olika. En enda pedagogisk metod blir därför ofta ett naivt och dåligt tillvägagångssätt. Även detta har förståndiga män och kvinnor insett sedan lång tid tillbaka i historien. Därför har jurister utvecklat normer om stegrade reaktioner på avvikande beteenden. Som redan nämnt tar man normalt inte initialt till hårdhandskarna. Det är oklokt. All god inlärning vilar nämligen på en successiv ökning av styrkan i de reaktioner som bör brukas. Många påföljdssystem i hemmet, i skolan och inte minst samhället har därför vilat på tanken om det som amerikanarna kallar ”progressiv disciplin”. Starten är förstås en eller två lugna tillrättavisningar, självfallet alltid beroende på allvaret i det inträffade. Vid förnyad avvikelse sker därefter en upptrappning. Eventuellt i form av en varning om en kännbar reaktion vid upprepning. Alltså en form av allvarlig kritik av den felande. Om en avvikelse ändå sker ännu en gång – särskilt om den är grövre – stegras formen för ingripande. På de övre trappstegen i påföljdssystemet blir det fråga om kännbara straff mot den som envisas att vägra anpassa sig (och är själsligt frisk nog att förstå vad saken gäller).
Jag tror att flera av nutidens pedagoger och psykologer – på universitet eller praktiskt verksamma – reagerar på mitt val av orden disciplin och straff. Termerna är nämligen dödskallemärkta sedan 1960-talet i vårt land. Vänsterns anhängare lever i tron att tankar om ordning och straff är ett konservativt tänk, från tider med skamvrå, aga och underkända betyg i ordning och uppförande. Några av äldre tiders överdrifter används idag ofta som tillhyggen för att uppnå vänsterns idealsamhälle, dvs kravlöshetens gyllene land där alla gör nästan som man vill och resultaten alltid blir goda. Bilden av lektor Caligula i Bergmans film Hets personifierar för vänsterns folk det onda samhället. De vill inte förstå det naturliga behovet av progressiv disciplin. Caligula tillgriper genomgående (och alltså direkt) högaffektiva metoder från Mörkhagens gymnasium, något som givetvis är en urdålig lösning. Men ett konstant lågaffektivt tänk är lika illa. På Solängens gymnasium upprepas vänliga samtal med avvikaren gång efter annan och till ingen nytta. Läraren möts av hån.
Vänstern har inte lärt sin läxa av historien. Ett av den svenska skolans grundproblem är just idén om att inte stegra ingreppen mot avvikare. Det är förstås korkat! Barn och ungdomar inser direkt att de ges en chans att smita undan anpassning. De rycker på axlarna och uttalar med försmädlig min glåpord till sina lärare och rektorer. Detta bara för att skolvärlden fått vänstergriller i huvudet om det riktiga i att med neutral min säga stopp mot felande.
Lika illa är nutida svensk påföljdspraxis vid brott. Även om lagen baseras på progressiv disciplin så tillämpas reglerna på order från lagstiftaren extremt förlåtande. En ung kriminell med flera dussin mindre allvarliga tidigare brott på sitt samvete undgår vid upprepning en kännbar reaktion. Samma sak med en ungvåldtäktsman, som spefullt kan promenera från domstolens lokal till några veckors samhällstjänst, exv som kyrkogårdsarbetare. Vad signalerar ett sådant val av straff? Och vad berättar illviljan hos den kriminelle?
Problemet är inte främst domarnas undfallande attityd, även om jag ofta höjer på ögonbrynen. Nej, det står skrivet i lagen hur passivt påföljder ska utmätas. Och bakom lagreglerna agerar riksdagens ledamöter. Alltså än en gång det vänsterliberala etablissemang som kört skolan i botten. Så fort propåer om hårdare tag hörs så stämmer vänsterns lågaffektiva körsångare upp sina stämmor. Och de dirigeras förstås av sina partivänner inom det ämne som kallas kriminologi. Taktpinnen vill markera att hårdare straff inte leder till önskat resultat. Det må vara att visa brottslingar är så förhärdade att tuffa påföljder inte biter på dem. Men det sunda förnuftet och erfarenheter av människans reaktionsmönster talar för att många kommer att anpassa sig efter ett tydligt straff. Huvudproblemet är att de från skolan fått lära sig att lärarna saknar makt att skapa en rimlig nivå på ordningens upprätthållande. På så vis lär sig de unga att det är deras val av beteendemönster som ska härska i skolan. Kravlöshet och misskötsamhet blir därför en lång svensk färd mot natt.
Torsten Sandström
2019-11- 08
