Jag röstar inte på SD. Men respekterar ändå partiets idoga arbete i motvinden. Partiet har en folklig acceptans. Dessutom anser jag inte att partiets politik skiljer sig nämnvärt från exv S- och M-partierna, som numera alltmer tvingas tala om problem med invandring, till följd av att de nyinflyttade inte assimileras. Misslyckad integration syns i bidragsberoende, i skolproblem och i brutala mord och våldsdåd i storstäderna. Och ingen ledare politiker vågar tala klarspråk om dessa problem. Man hymlar bara. Och ber till råga på allt BRÅ utreda stigmatisering av anhängare av islam, då en kartläggning av brottsligheten hos invandrare bör ha förtur.
Idag visar SIFO:s opinionsmätningar att SD får nästan lika stort väljarstöd som S-partiet. ”Det är uppseendeväckande”, säger Marja Lemne, statsvetare vid Södertörns högskola. Alltså ännu ett yrvaket uttalande från elfenbenstornet, där man inte anar vad som händer i breda folklager. Forskarna borde resa runt i Sverige utanför Stockholm och Göteborg. Enligt min mening är strömmen till SD inte alls förvånande. S-partiet har nämligen under senaste decenniet stegvis spelat bort sina politiska kort. Nu klamrar sig S fast vid makten med hjälp från C- och L-partierna, något som också bidrar till ytterligare misstro mot ledande politiker. Deras främsta vapen idag är att försöka sätta en peststämpel på SD, medan man fortsätter sin gamla politik som förut.
Sansade politiker måste vakna upp och lyssna på vad folk talar om i vardagens Sverige. Regeringen klarar inte av att leverera det som som vanliga människor frågar efter, dvs snabb vård, bra skola, bostäder, enkla jobb för fattiga, ett försvar som funkar osv. Och inte minst lägre skatter. Varför ska man betala dyrt för något som inte funkar? Eliten möter alltså samma frågor som under senaste decenniet utan att de kunna ge något positivt svar. Kvar sitter således yrkespolitikerna med sina tomma löften och hopp om fortsatt försörjning från det offentliga.
Det vi ser hos den politiska klassen i dagens Sverige liknar mönstret från Europa. Vi möter ett politiskt manövrerande för bibehållen makt. Vi skådar inga framsträckta händer som frågar efter öppna samtal och kompromisser. Inget om stora besparingar i en ineffektiv byråkrati. Bara djupa hjulspår i samma gamla riktning som förr.
