Eget beröm luktar illa, brukar man säga. Men inte i politikens värld. Där är det vardagsmat. Den som inte skrävlar förefaller närmast korkad i sin värld av besserwissers. Där talar politiker som vet allt. Personer som visar förakt för motståndarna, som man för övrigt inte lyssnar på. Predikanter som hatar oliktänkande.
Så här säger statsminister Löfven idag om Margot Wallströms avgång:
”Med Wallström som utrikesminister har Sverige mött stor respekt och uppskattning runt om i världen. Vår aktiva och framgångsrika utrikespolitik är förstås en viktig del i detta.”
Vilket förfärligt skryt! Hur uppskattat är Sverige egentligen? Och hur framgångsrik har utrikespolitiken varit? Bilden av Sverige som en humanitär stormakt är en del i detta skryt. Sanningen är att Sverige är en nation som stenhårt beskattar sina medborgare för att S-partiet ska kunna dela ut bidrag världen runt. Och skrävla för att vinna väljare. En nation som många andra folk skrattar åt (inte minst våra grannar och korrupta aktörer med svenska pengar i fickan).
Wallström talar om en feministisk utrikespolitik, vad nu det är. Varför inte en politik för båda könen? Att hon nu avskedas av Löfden är en lättnad för nationen. De vänliga ord han säger om henne är bara krokodiltårar. Det vill säga en del av det politiska apspel som vi ser var dag. Löfven vill forma nya allianser med C- och L-partierna och då står Wallström i vägen. Så var det med respekten för henne. Symbolpolitik inneär alltid flexibelitet. Resultatpolitik är svårare.
PS! Den som minns väl kommer nog ihåg att Wallström varit kommissionär i EU-kommissionen med ansvar för – hör och häpna – demokratifrågor. Att unionen lider av många problem är klart, men mest tydligt är ett nationellt demokratiskt underskott visavi byråkraterna i ledningen. Så även här är Wallströms resultat svaga…
