DN skriver 2019-08-18 flera sidor om ett tragiskt brott som inträffat i Stockholm för en tid sedan, där en 15-årig invandrare försvunnit. Det visar sig att han lämnat sin skola. Efter en vecka hittas den unge mannen död i skogen. En kamrat döms för dådet.
I dagarna anklagar den dödes fader polisen för att den inte letat efter den döde. Intryck skapas av att polisens underlåtenhet att söka beror på den dödes ursprung. DN:s journalister ställer sig i artikeln på faderns sida.
Då brottet begåtts strax efter försvinnandet undrar jag hur polisen hade kunnat hindra dådet? Och då någon brottsanmälan inte skett blir det för övrigt svårt att söka.
Sådana fakta hindrar inte landets journalister att jaga polisen och utkräva ansvar av en myndighet som inte kunnat hindra händelseförloppet. I stället för att skriva om brottslingen – eller kriminalitet hos invandrarungdomar (gärningsmannen har dömts för narkotikabrott) – utpekas en offentlig myndighet. En kort notis om förövaren finns i slutet av artikeln. Men texten går ut på att flytta ansvaret från honom till polisen.
I min blogg har jag tidigare kritiserat svenska journalisters blindhet för förnuft (eller verklighetsförankring) samt deras systematiska opinionsbildning för egna värderingar. DN agerar här som ledare för bottenträsket. En tidning med stolta anor drar – som jag ser det – med öppna ögon en rimlig journalistik i smutsen.
