Läsaren av min blogg är kanske intresserad av en kort intervju med en ung ensamkommande kille, som bor hos mig sedan två veckor. Hen heter P. Och den som ställer frågor är jag, T.
T: Vill du berätta något om din bakgrund?
P: Ja, jag är ensamkommande. Född ganska lång härifrån. Min mor är ensamstående, med åtta barn, som hon omöjligtvis kan försörja. Jag hoppas att få ett bra liv i din familj. Ni verkar så snälla.
T: Du verkar ha svårt att komma till rätta i vårt samhället?
P: Det är inte så enkelt att anpassa sig i en främmande kultur. Jag är inte van vid ordning och reda. Ditt språk är svårt. Man måste förstå att jag är uppfostrad i en hederskultur, där familjens ledare bestämmer. En typ av klan med ganska hårda metoder för den som inte lyder.
T: Så du har inget eget ansvar?
P: Jag säger ju att min bakgrund är tuff! Det är svårt – kanske omöjligt – att bryta en så´n struktur. Inte kan man bara utkräva ansvar av mig rakt på. Är även tyngd av min roll som kille. Jag tänker förstås inte på mitt biologiska kön. En sådan tanke är alltför djurisk. Nej, min och mina bröders liv är format av osynliga sociala krafter, som styr och ställer så vi inte kan uppföra oss som du förväntar dig. Alla som studerat normkritik känner till detta. Vi lär oss att det genomsnittliga måste ifrågasättas och att minoriteten har rätt. Du tror att alla ska följa den norm som du lever efter! Det finns alternativa livsval!
T: Så du tycker att kraven är för höga i din nya miljö?
P: Ja, det tycker jag. Krav och prov är inte utvecklande. Många svenska pedagoger säger detsamma. Följden blir att de svaga stigmatiseras. Att vi hankar efter ännu mer. Kraven måste anpassas efter mig och andra svaga länkar, som har svårt att rätta in oss efter det liv du begär. All inlärning måste ske på mina villkor. Jag kan fixa det själv om jag bara får bestämma. För övrigt har jag en diagnos, något som kanske liknar ADHD. Du vet väl att man måste ta hänsyn till den som drabbats av psykisk ohälsa?
T: Men är du inte rädd för att hamna i utanförskap?
P: Jag vet ju att det finns ett skyddsnät i detta land. Jag har ju nyss blivit omhändertagen. Och i ditt land frågar man inte vad jag själv kan bidra med, utan här står man på tå för min skull och vill hjälpa mig till rätta. Det är skönt att veta att mina behov står i centrum. Välfärden ska man väl för övrigt ta för sig av. I detta land flödar det av erbjudanden från många vänliga personer. Det är jag ännu inte riktigt van vid. Men det är super.
T: Men är du inte rädd för att din ”olydnad” riskerar medföra att du hamnar i brottslighet?
P: Haha, som ung och nyanländ riskerar jag inte några hårda bud i detta land. Era regler är reaktionära och bara redskap åt dem som vill slå ned oss som har det svårt. Vi har våra egna normer. Och vår egen rättskipning. Det är spelregler som jag är van vi hemifrån. Den som inte lyder får skylla sig själv. Vi har vår egen procedur.
T: Så du tycker inte att du måste anpassa dig till våra villkor?
P: Nu låter du verkligen repressiv. Varför är ditt språk och sätt att tänka bättre än vårt hemifrån? Jag har min kultur – den är lika god som din! Det säger också alla jag möter här. De begär inget särskilt av mig, utan klappar bara mig. Det är förtryckande att begära att jag ska bete mig som du och andra med dig.
T: OK, då vet jag. Tack för samtalet!
P är nio veckor gammal. Hen är en dansk-svensk gårdshund och går under namnet ”Pigge”. Pigge är gladlynt och har mycket stark vilja. Önskar göra som hen vill.
